Jag bävar för följdfrågorna

Jag sitter på ett kafé i Köping och blir intervjuad av tidningen Bergslagsbladet och njuter av stunden. Det är så härligt att bli intervjuad. Man får liksom dröja vid sig själv, om ni förstår. Det är så härligt att kunna sitta och orera kring sin egen förträfflighet utan att någon sen kommer och anklagar en för att vara en självupptagen idiot.

Vi dricker kaffe och jag diskuterar en aspekt av min egen fascinerande person medan reportern flitigt antecknar vad jag har att säga. Plötsligt ser jag att det utanför fönstret samlats en liten klunga av yngre tonåringar. De blickar in mot kafét, pekar mot mig och fnissar. Någon vinkar och jag vinkar tillbaka vänligt, men ändå avmätt, herregud, jag sitter mitt emot en reporter och det gäller att behålla en världsvan värdighet i situa-tionen.

Jag utvecklar ett resonemang om mig själv för reportern och betraktar samtidigt roat hur klungan växer där ute, det är som elefanterna som balanserade på spindeltråd och snart gick och hämtade en annan elefant. Efter en stund står det ett 20-tal fnittrande ungdomar utanför kafét som larmar och gör sig till. En av dem rotar fram ett anteckningsblock ur ryggan och de andra börjar i panik riva ur blad ur den. Jag förstår vad som är på gång. De vill ha min autograf.

Så troppar de in i lokalen på lydig rad och den modigaste av dem frågar om han kan få min autograf. Och jag ler och säger självklart.

Jag tar hans papperslapp och skriver en kråka och utåt försöker jag se oberörd ut, men inne i mig brinner hela själsprärien, för det här är en bekräftelse som är stark som vin i mig. Och reportern sitter där och är förundrad över detta tumult och han frågar mig om det här händer ofta och trots att jag inte varit med om något liknande i mitt liv säger jag: Asch, det är väl då och då, men it goes with the territory.

Reportern är plötsligt mycket intresserad. Han knäpper av några bilder på alltsammans och frågar en av killarna vad som är det bästa med mig. Pojken slår ner blicken i golvet, står och ser osäker ut, fanns det grus där så skulle han sparka på det. Vad är det bästa med Alex, frågar reportern igen och killen tittar vettskrämt upp och svarar att han inte vet. Har du sett honom i tv, frågar reportern och pojken skakar på huvudet. Var har du sett honom då, frågar reportern. Och då händer det. Pojken svarar viskväsande: Jag vet inte vem det är.

Vad är det man säger? Ridå! Han står där med min autograf i handen, men han har ingen aning om vem jag är. Jag vill drämma till den fan. Reporten är mycket road nu, han vänder sig till en tjej och frågar om hon vet vem jag är och hon svarar lite svävande att hon inte vet exakt vem jag är, men att hennes kompis sa att jag var en kändis.

Det är väl rätt att säga att luften går ur mig. Hela mitt momentum är raserat. Och min första impuls är att köra iväg ungarna, be dem dra åt helvete, men så slår det mig att det där är ett mänskligt beteende som inte bara barn gör sig skyldiga till.

Jag blir på exakt samma sätt när jag träffar Fredrik Wikingsson. Vi arbetar på samma produktionsbolag och brukar stöta på varandra vid kaffeautomaten. Och han börjar alltid rabbla sina jävla referenser. Han börjar tala om Dylans tidiga produktion och jag vet ingenting om Dylans tidiga produktion. Men jag låtsas!

Han frågar om jag visste att Dylans spelade munspel bakom Harry Belafonte tidigt 60-tal och jag säger jag-vet-helt-sjukt och tänker bara en sak: INGA FÖLJDFRÅGOR NU, FREDRIK! Men det kommer alltid en följdfråga och då står jag och tittar i golvet precis som den här pojken som nu står framför mig med min autograf i handen trots att han inte har en aning om vem jag är.

Så jag låter honom löpa, för hans ursäkt är hans låga ålder, men vad är min, nej, just det, jag har ingen, fy fan.