Hej då Bruce, R.E.M. & Jay-Z

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

helskärm

Lysande cd-skivor och klassiska böcker försvinner till Myrorna, Emmaus, Skivbörsen och sopnedkastet.

Men hur ska jag göra med ”The Wire” på dvd? Och ”House”?

Ångest.

helskärm

Utrensningen av kulturen i lägenheten fortsätter – det kräver hårda nypor, ett osentimentalt sinne, kallt hjärta och lugnande piller.

Av detta har jag inget.

Förr var det cd-skivor och böcker som var värst att skiljas från, och det är vämjeligt nu också. Ska jag slänga den här Bret Easton Ellisälsklingen som jag tycker

så mycket om men som bara stått och samlat damm i tio år? Hemingway-klassikerna? De olästa Grisham-deckarna som väntar på att det ska bli hängmattasommar?

Strindbergs ”Röda rummet”? Houellebecqs olästa ”Refug”? Niklas Rådström? Nick Hornby?

Fuck it. Snabbt och blundande: Hej då. Feng shui. Ut med det gamla, invänta det nya. Man måste rensa bort annars bor man i ett museum. Ett trångt museum.

Och alla cd. The Verves ”Urban hymnes” är förstås fantastisk – men jag har trots allt inte lyssnat på den på sju år. Samma sak med Emmylou Harris, Beautiful South och Oasis (förutom deras två första). Det gör ont, verkligen ont, men ni måste bort. Adjö, vänner, vi ses igen på internet.

Jag slänger inget med Bob Dylan – inte ens ”Down in the groove” – förutom möjligtvis, av princip, Bobs enda överskattade skiva ”Self portrait”.

Inte heller Håkan Hellström eller Van Morrison, inte ens ”Magic time”, men hej då Bruce Springsteen, R.E.M. och PJ Harvey.

Hej då Al Green, Neil Young och Jay-Z:s mästerverk ”The Blueprint” även om jag senare (försent) dök ner i säcken för att försöka hitta den.

Det är hemskt.

Det är mikroångest.

Liknande, men inte lika brutala, utrensningar har skett i femårsintervall och man saknar aldrig aldrig aldrig det som är borta. Inte ett enda klädesplagg har jag saknat när det väl rykt. Och musik på cd är strax bara för en sentimental elit. It ain’t me babe. Jag accepterar dataåldern. Motvilligt.

Men, nytt för den här gången är att tvserieboxar och dvd-filmer växt lavinartat. Kanske bara 250 stycken ihopsamlade under sju år men vad ska jag ha dem till?

Scorsese-boxen har jag inte sett en enda gång. De tre första ”House”-säsongerna kommer jag aldrig att titta på igen. Och ”The Wire”? Kan jag verkligen slänga ett tv-mästerverk? Eller hela ”Vita huset”-boxen? ”Sopranos”?

Nej, jag kan inte det.

Dvd-boxen borde uppgraderas till popkulturens motsvarighet till boken, men jag inser att så är inte fallet. De är inte coola i bokhyllan. Och har jag då lyckats slänga massa lysande finböcker borde jag kunna slänga massa lysande ful-dvd:s.

Jag kommer aldrig att titta på dem igen. De kommer att stå i hyllan i mitt nya hem och samla damm och vara oestetiska tillsammans med alla ”Boston legal”-säsonger, ”Cracker”-boxen, Tarantinosamlingen och Woody Allens bästa.

Ofrånkomligt omoderna. Fula plastsaker med fint innehåll. De borde bort.

Men jag kan inte.

Joyce Carol Oates, Babyshambles och samtliga nummer av tidningen Pop försvinner. Men ”Cityakuten”- och ”Scrubs”-boxarna behålls.

Även”Crossroads” med Ralph ”Karate Kid” Macchio på dvd får vara kvar. Och all vinyl.

Det är ologiskt men så känner jag. Helt hjärtlös är jag inte.