Statsministerns "fan" var en chock
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Jag har nu hört Göran Persson svära.
Det låter konstigt.
Men inte lika konstigt som när han imiterar Borlängemål.
Det är när Höken försöker ställa upp sin utrustning och välter delar av det dyrbara möblemanget i Jan Eliassons kontor i FN-skrapan vi får höra den sensationella svordomen.
Göran Persson skrockar och säger:
-Ja, det kunde man ju ge sig fan på "
Det är ett gammaldags "fan", med ett a som nästan låter som ett å, men i alla fall: jag blir lätt chockad.
Ungefär som när jag som knatte gick och såg tv-laget på Domnarvsvallen och Bengt Bedrup fräste "helvete, vilken skitpassning", åt Ardy Strüwer under uppvärmningen.
Över korrekta tv-läppar ska det helt enkelt inte komma sådana kraftuttryck.
Det känns " obscent.
Såvitt jag vet talade Bedrup emellertid inte Borlänge-mål.
Det gör Göran Persson.
I ett försök att dämpa regeringschefens besvikelse över att gamle kompisen Virtanen inte längre är i New York berättar jag, något forcerat, att jag ofta åt lunch med Börje Andersson - legendarisk sosse-ikon från Dalarna - och att han över en ärtsoppa för länge sen pekade på en bild av dåvarande skolministern och sa:
-Där har vi partiets framtid.
Det är en anekdot som tilltalar Persson och han replikerar med storslagna vänligheter om Röde Börje.
Sedan konstaterar han:
-Men ni har ju ett bra kommunalråd i Borlänge nu också.
Och så kommer det, på den tidigare ohörda sörmländska varianten av det grovhuggna tungomål som råkat slå rot på Tunaslätten:
-Peter Hultqvist.
Jag tror inte att det går att förklara exakt hur bisarr upplevelsen är, eller på hur många sätt, men ingen kan komma och påstå att det är ointressant att träffa Sveriges statsminister.
Och Hultqvist torde i alla fall bli glad.
Alla har för övrigt sagt att det ska vara astrist på FN.
Jag tycker det är förhäxande.
Framför sig i de gamla rulltrapporna har man en diplomat från Tchad i färgsprakande afrikansk högtidsdräkt.
Bakom står en nervös rumänsk journalist och suger på en förbjuden cigarett.
Och så går man in i nån säkerhetsvakt från Uruguay som trasslar med hörsnäckan.
Som i en spionroman ju, eller som i underskattade "The Interpreter" med Nicole Kidman och Sean Penn.
Fler toppmöten, tack.
Fick aldrig något riktigt grepp om "Lost" på tv, men köper dvd:n och det blir som när första säsongen av "Oz" kom i en box.
Jag sitter uppe till halv nio en morgon.
Det är så bra, så spännande, så absorberande att det inte går att sluta titta. Jag borde sova, för jag ska upp i hygglig tid, men " nä, jag bara måste se ett avsnitt till. Och ett till. Och ett till.
Lägligt nog börjar andra säsongen sändas här i USA nu på onsdag.
Det känns som en ren högtid.
Sahara Hotnights coverval fortsätter vara världens bästa. På Mercury Lounge i veckan fick vi höra The
Saints "Grain of sand".
Klass, kallas det.