Stilen säger allt om stjärnornas talang
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
HULTSFRED
Bryr man sig om vad man heter och hur man ser ut så bryr man sig om sina låtar.
Allt hänger ihop.
The Cardigans live i Hultsfred var fantastiskt - men bara nästan.
På två sekunder ser man att en latin-amerikansk fotbollsspelare har mer bollkänsla än en svensk fotbollspelare. Bara Fredrik Ljungberg skulle kunna platsa i Brasilien.
På samma vis ser man på ett rockband på två sekunder om de är bra, om de kommer att bli stora, om de har det. Om de har tänkt. För allt hänger ihop - bandnamnet och skivomslaget och definitivt live.
Det kan låta ytligt men det är tvärtom. Djupet i musiken sitter inte i musiken. Ta The Tough Alliance från Göteborg. De är så genomtänkta att det är osäkert om hjärnan ersatt hjärtat och kanske kommer de att bli ett nytt, men vackrare, The Embassy. Men de är ett rättesnöre. TTA är mod, läktarvåld, queer och meningslöshet. De är perfekta, de har allt.
Samtidigt vet alla sunda människor att vita män med dreadlocks och tatueringar aldrig gör viktig musik. Eller artister med boot cut-jeans. Eller murarskjorta.
Däremot, om man heter Guillemots och klär sig i city-shorts med instoppade skjortor och hatt är vägen till åtminstone indiefame given.
När Kent kom i svarta kostymer 1994 visste vi att de skulle bli gigantiska. Och The Arks Ola Salo gjorde sina första gig i tangakalsong och högklackat, och de blev lokala rockstjärnor över en natt i Växjö som en första anhalt. Och The Hives! Så snygga att deras musik var nödvändigtvis lika målmedveten.
Ser man ut som The Hives förstår man. Klär man sig i rutiga skjortor (utan att först ha haft en period av prickiga skjortor) förstår man inte. Och heter man Hello Safe-ride blir man blott älskad av en begränsad grupp 21-åriga flickor uppväxta i radhus.
Som sagt: det tar två sekunder att se att The Strokes är bra och att Lordi är värdelösa.
Jag tänker på detta när jag ser The Cardigans en fin natt här. De har matematiskt vackra låtar och Nina Persson ser fantastisk ut - men Peter Svensson spelar nedklädd i en ful t-shirt. Det är skillnaden mot att vara Fleetwood Mac.
Stil är så mycket mer än stil.