2005 - året då alla vill bli gubbe
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Gubbrock är det hetaste sedan skivat bröd och elektropop.
Men gubbighetstrenden har gått mycket längre än så.
2005 är gubbens år.
Gubben är i fred just nu när feminister hoppar på varandra istället för patriarkatet.
På 90-talet var gubben bespottad. Det var berömvärt att kicka gubbe. Gubben var makten och makten får tåla stryk. "Gubbe" var automatiskt "gubbslem".
Gubben låg nere för räkning, på åtta.
Men gubben gick inte att knocka.
Alla vill ha gubben. Alla vill bli gubben.
Pojkbandet Backstreet Boys låter som Bryan Adams. Pojkbandet Westlife leker The Rat Pack och gör Frank Sinatra-covers. Glansiga gubbrockbandet Coldplay är nya U2. Överklassigt golfmode har ockuperat arbetarnas fotbollsläktare. Gamla Eldkvarn älskas av 20-åriga kreddtjejer. Elton John är inne i sin andra retro. Peter Settman (modern gubbe) tar över efter Peter Harryson (omodern gubbe) och hela filmen "Sideways" är en monumentalt göttig gubbfest, en lovsång till den sentimentala, trasiga, ängsliga, snälla, coola karlsloken.
Den Nya Gubbigheten är klädd i smala indiejeans och skejtartröja eller Marc Jacobs och ser ut som übergubben Zach Braff i tv-serien "Scrubs" och filmen "Garden state". Eller som "100 höjdare"-Fredrik Wikingsson med en akustisk ledsen gitarr och en tår i ögonvrån. Ingen punschverandig Robert Wells/Tommy Körberg/Robert Gustafsson-tröttma.
Att gubben har pengar och är eftertraktad av reklamen bidrar till gubbens grandiosa comeback. Men främst ett behov av tyngd, djup, påtaglighet, trygghet, seriositet - allt det där som en bra gubbe (pappa) traditionellt ansetts erbjuda.
Gubbigheten är en annan sida av mer äckliga tidsfenomen som gör att Sienna Miller låter håret växa på benen och att grungen försöker komma tillbaka. Tiden försöker komma bort från ytligheten och bli äkta.
Gubben lär bli ute igen, säkert redan till valet 2006.
Men gubbrocken kommer att leva för alltid.