Familje-tv – som att ge vuxna hink och spade
Familjen är död.
Men familje-tv lever, lika frisk och fräsch som en Nokia-telefon från 2010.
Minns ni familje-tv?
Familje-tv var kittet som höll Sverige samman. Vi tittade tillsammans på en liten tv.
Konceptet familje-tv var egentligen bara ett snitsigare ord för ”barn-tv som även vuxna står ut med”. Det innehöll något för alla. Färgglada ballonger för barnen, underlig vuxenhumor, festlig folkdans, bred frågesport och sång av Carola.
Människor utan barn har aldrig, inte ens när en komplicerad dokumentär på SVT2 var enda alternativet, tittat på familje-tv.
På 2000-talet lanserades ordet ”fredagsmys” i ett fyndigt försök att modernisera konceptet. Men tiden, intåget av nya kanaler och alltfler nischade tv-program gick inte att stoppa.
År 2012 var allt över. Vid det laget hade alla skaffat sig minst ytterligare en uppkopplad skärm. I dag har långt över hälften av landets 8-åringar (!) en egen smart telefon. I många familjer, utan att ens vara rika, finns tio olika skärmar. Tv-apparater, smarta telefoner, laptops och surfplattor. Räkna själv.
Kanske sitter familjen fortfarande i samma vardagsrum, kanske står TV4:s ”Let’s dance” med Tilde de Paula som programledare eller SVT1:s ”Tror du jag ljuger?” med Anna Mannheimer på i den numer stora tv:n.
Men ingen tittar mer än ytterst slött.
Tv-soffan fungerar i dag som en paraplyorganisation för familjens olika särintressen.
Medan Stina Wollter och Johannes Brost dansar kollar mamma bilder på Instagram, pappa tjattrar på Facebook, lillan ser på ”Winx club”, gossen spelar ett dataspel som låter förjävligt och tonåringarna tittar på ”Ex on the beach”, ”Paradise hotel”,”Skam” medan snapchatten om ett Youtube-klipp går glödhet.
Och då är ändå värdelösa ”Let’s dance” nutidens mest publikt lyckade familje-tv, efter Melodifestivalen. Det är sådana succér som tv-kanalerna drömmer om när de ständigt har nya spånmöten om ny familje-tv som ska fylla de stora helgkvällarna precis som de alltid har gjort.
Som om tiden stått still kommer de på jätteskön familje-tv, som SVT:s ”Bäst i test” med Babben Larsson, trotjänare, och David Sundin, det spännande unga hippa, och ”Hur svårt kan det va?” med Peter Settman – där små barn ska lösa vuxnas ”tillkrånglade” problem, start söndag på TV4.
”Hur svårt kan det va?” låter, på pappret, som episk familje-tv – de vuxna får hink och spade att leka med tillsammans med barnen, men numera utan barnen som är någon helt annanstans i cyberrymden.
Familjen, som tv-kanalerna känner den, är död men ändå fortsätter tv-kanalerna att producera familje-tv. Som Ericsson och Nokia 2010 fortsatte tillverka telefoner medan hela världen köpte minidatorer.
Till sist är det bara de äldre och ensamma, de som varken har råd eller lust att skaffa fler kanaler eller surfplattor, som sitter där – helt överkvalificerade – och tittar på ”Smartare än en femteklassare” med Lasse Kronér, programmet som ingen femteklassare någonsin sett.
De värmer tacosen från i fredags och minns en tid då de åtminstone hade sällskap framför barnprogrammen.
VECKANS…
…POJKSERIE. ”Iron Fist”, Netflix. Utskälld av överspända Marvel-nördar och när ännu en obskyr superhjälte nu blivit tv-serie är det i hård konkurrens med stallkamraterna ”Daredevil”, ”Jessica Jones” och ”Luke Cage”. Men de överspända gnällspikarna i USA har fel, historien om hur miljardardärsonen Danny Rand dyker upp efter 15 år – alla trodde att han var död – som kampsportsmunk och tar upp striden med giriga gamla vänner är klart underhållande serietidnings-tv. Och utan alla pinsamt utdragna våldsscener i Marvels mest lyckade tv-serie, ”Daredevil”. 
…JOURNALISTIK. ”Domstolen”, SVT1. Jag har läst mängder av artiklar om det svenska rättsväsendets skandalösa problem med orimligt långa häktningstider. Att sitta dagar, veckor, kanske månader i en vidrig liten cell och inte få en rättegång. Många försöker ta livet av sig. Jag har fattat, men ändå inte. Tv är det kraftfullaste av medier och ”Domstolens” historien om Harriet som satt häktad i 556 dagar var som att få en käftsmäll av ångest. Hon var dessutom oskyldig. 
…MYS. ”Tillsammans med Strömstedts”, TV4. Det här är själva motsatsen till familje-tv (se krönikan). Här har programmet en tydlig målgrupp – vuxen medelklass med feeling för kändisskvaller – och ingenting dummas ner för att vara barnanpassat. Sedan kan man ha andra invändningar. Johan Croneman på DN sågade premiärprogrammet med Mikael och Sanna Lundell grundligt på grund av kändisförljugen smetighet. Jag såg det inte men däremot när Jenny och Niklas Strömstedt hängde något dygn med Lena Olin och Lasse Hallström och jag tyckte att det var mycket skickligt utförd mys-tv med för sammanhanget trovärdiga personporträtt. Och när Olin och Strömstedt sjöng ”När vi gräver guld i USA” på en lokal pub kändes det rent av som att dessa stora stjärnor är, nästan, som vi andra.