Ingen ursäkt i världen kan förklara ett övergrepp
Det är tidigt på eftermiddagen och jag är påväg in ett publikhav på en festival. Det borde inte vara något konstigt med det.
En timme tidigare har jag gått runt på Bråvallas camping och passerat ett camp som är precis som alla andra. Ett stort gäng. Stökigt, trots att det är tidigt på eftermiddagen.
En av dem ropar: "fan killar, jag kan inte se några punanis så långt ögat kan nå".
Alla garvar och någon svarar: "vi får locka hit dem".
Och det slår mig hur något så allvarligt kan låta så oskyldigt.
Killarna är ju "sköna"? "Glada"? "Roliga"?
Men det de egentligen gör är att reducera alla kvinnor till deras könsorgan. Till killarnas egna begär. Till anledningen de själva är där.
Knulla, bli avsugna. Vad fan vet jag.
Men det jag vet är att om man har en bild av vad man själv gör där, då applicerar man lätt den vidare på alla andra. Ser inga fel, inga brister, om det är rätt i ens eget huvud.
Och tänk er, människor som möter andra människor, med det synsättet.
Att de finns till för tillfredställelse. Att de finns till för att behaga, utföra, tas i besittning. För att de reducerats till ett kön och ett behov och en bild av vad det innebär om du är en full kille på en camping.
Hur fan är det då möjligt att gå in i ett publikhav och känna sig hundra procent trygg? När punanis går att nå om man bara sträcker fram handen och krossar gränsen för allt som är okej.
Och när vi står där, i publikhavet, ser min bästa kompis tre killar köra ett medvetet maktutövande på två unga, berusade tjejer.
Säger att de ska göra sig förtjänta av att få en öl, genom att sexuellt slicka bort något från en killes arm. Min kompis säger ifrån och det blir ramaskri.
En kille klarar tillslut inte av att diskutera mer och säger "men fan jag är bäng, jag pallar inte bry mig".
Där. Där har vi problemet.
Tron att sexism, övergrepp eller nonchalans har en förklaring. En ursäkt.
Det har det inte.
Tron att det är okej att inte bry sig. Inte ta ansvar. För att man är "bäng" eller full eller för att "det var inte jag, det var min kompis". Det är det inte.
Tron att det är okej att säga, göra, agera hur som helst – bara för att en själv inte är den som blir utsatt. Det är det inte.
Så kan vi bara sluta nu. Med alla ursäkter. Alla "förklaringar". Alla jävla övergrepp.
Någon, på en högre nivå än tjejerna som kämpar i publikhaven och på festivalområdena, måste ta ansvar för mäns bild av vad som är rätt och vad som är fel. Att göra. Att säga. Att tänka.
Och det måste ske nu.
Innan ännu en tjej misstänks ha våldtagits i ett publikhav.