VM 1982 var fotbollens Beatles
En sista sak om fotboll innan vi går vidare.
1982.
Jag skulle kunna sätta punkt där.
Filmvärlden har ”Citizen Kane” och ”Gudfadern”, del ett och två.
Tv har ”Sopranos”, ”The wire” och ”Vita huset”. Litteraturen har ”Huckleberry Finn”, George Orwell och ”To kill a mockingbird” av Harper Lee. Rocken har Aretha Franklin, James Brown, Prince och Sade. Och sporten har världsmästerskapet i fotboll i Spanien 1982.
Allihop är referensverk, något som du förr eller senare måste förhålla dig till, om inte annat för att kunna avfärda dem. Vissa saker är så fulländade i sin tid att de inte kan överträffas. Men det går naturligtvis att skapa något lika bra, fast på ett annorlunda sätt.
För min generation, jag är född 1976, törs jag påstå att fotbolls-VM var ett sorts Beatles. Det var där allting började.
Inför VM i Ryssland har jag läst flera krönikor som utgår från just 1982. Profiler inom populärkultur och sport har prisat spelet, frisparkarna, tröjorna och flaggorna. Det här är på sätt och vis min andra i ämnet.
Men för att citera Sportbladets Simon Bank:
”Jag kommer aldrig att vara lika fotbolls-lycklig som 1982 igen, det får vara som det är med det. Det är fortfarande det här vi har våra VM till, för alla våra inre sjuåringars skull.”
Jag betraktar i regel fotboll på ett långt avstånd med kikare och vaknar först när det blir EM eller VM.
Inför varje mästerskap måste jag sitta med diverse fotbollsbiblar och läsa på och plugga nyckelspelarnas namn.
Men när det gäller 1982 kan jag fortfarande rabbla Brasiliens gudabenådade startelva. Jag vet att den vansinniga matchen mellan Italien och Brasilien brukar rankas som en av de bästa genom tiderna.
För mig är mycket säkert en efterhandskonstruktion. Jag var fem år gammal 1982. Men där började ett gravt mästerskapsberoende.
Egentligen skulle den här texten handla om något helt annat.
Jag såg Nick Cave & The Bad Seeds riva klippväggarna i Dalhalla i fredags.
Allt var inte lika laddat på grund av långdraget teknikstrul, men när The Bad Seeds startade masugnarna i höjdpunkterna öppnades dörren till den omöjliga inre debatten om på vilken plats ”From her to eternity”, ”Tupelo”, ”Stagger Lee” och ”Jubilee Street” landar på listan över det absolut bästa jag sett.
Frågan är gammal men ständigt aktuell:
Varför är inte alla så där bra? Vad är deras ursäkt?
Jag tänkte skriva om hur osannolikt det känns att rockens motsvarighet till trollkarlen Snape kommit in i den sjuttonde andningen och befinner sig i en vulkanisk formtopp igen.
Jag tänkte skriva om kicken, om känslan av att vara hög på energi och decibel utan att ta droger, om hur fingrarna skakade över tangenterna av adrenalin när jag försökte skriva klart någon form av recension i bilen hem efteråt - alltid ett gott tecken – och om att blodet kokade så mycket under huden att det inte gick att sova.
Men under ett VM i fotboll finns alltid en underliggande oro att man ändå missat något, detta förbannade i-landsproblem, det verkliga arvet efter 1982.
Något som min storebror bekräftar när han ringer och väcker mig.
”Jaså, Cave var bra? Men jag såg matchen mellan Spanien och Portugal i alla fall.”
Sedan säger han det förbjudna.
”Det var 1982-klass.”
Min inre femåring sliter sitt hår, skyller på dålig mottagning och klickar bort honom.