Pressträffen var inte som i ”Notting Hill”
Höstens största filmpremiär. Nya James Bond-filmen ”Skyfall”. Fick dra till London ett och ett halvt dygn för en så kallad press junket.
Men inte blev det som i ”Notting Hill”. Mer dåligt samvete än romantik.
I succéfilmen ”Notting Hill” (1999) hamnar Hugh Grants bokhandlare genom ett missförstånd på en press junket för den Hollywoodstjärna som Julia Roberts spelar. Och så blir de kära i varandra.
Många undrar om skillnaden mellan fiktion och verklighet. Kan vi journalister ragga på stjärnorna?
Var i London i förra helgen. Såg ”Skyfall” ihop med ett 30-tal andra journalister i filmbolagets biograf på lördagseftermiddagen. Var under söndagen sedan under cirka fem timmar en slags inbäddad journalist på The Dorchester, ett av världens lyxigaste hotell.
Filmbolagens säkerhetsåtgärder är skrattretande. Man ska pricka av sig hos massor av personer innan man får sätta sig i intervjurummet för Print group #1. Men hade jag verkligen velat det, hade jag lätt kunnat haft med mig både bomber & granater vid mina möten med Hollywoodkändisarna.
Åtta journalister kring ett runt bord. Stjärnor som avlöste varandra. Intervjutider som varierade mellan 13.36 och 15.55 minuter. Gladast var producenten Barbara Broccoli, när jag gav henne Aftonbladets oerhört snygga Bondbibel (köp den!). Roligast var Javier Bardem, som envisades med att kalla mig Bob Dylan för att han hade snurrat in sig i en obegriplig utläggning om honom på en fråga jag hade ställt på presskonferensen (som var 23.55 lång).
Några heta känslor har då jag aldrig sett uppstå mellan journalister och stjärnor under dessa intervjuer. Nya Bond-bruden Bérénice Marlohe var i London visserligen bedårande vacker, charmig och trevlig. Men det låga betyg – ?+ – jag hade satt på hennes insats i filmen, gjorde mest vårt möte till 14.56 minuters dåligt samvete …