Storm på Manhattan för mycket att hoppas på
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
New York i regnet, mellan John Coltranes "Lazy Bird" och Leonard Cohens "Famous Blue Raincoat".
Med Jay Z:s "Hardknock life (Ghetto anthem)" på andra sidan bron och med Rockefeller Center strax bredvid.
Med stjärnblank asfalt under Helmut Lang-skor och med Gucci-paraplyer som en vänlig hälsning mot himlen här på gatorna bland skyskraporna, neonljusen och så alla taxibilarna.
Alla taxibilarna och chaufförerna med obegränsade gratismobiltelefonsamtal på nätterna från AT&T, med sina fruar eller bästa vänner i örsnäckorna, hemma i Flatbush, de läser böcker utan punkter, utbildade till kirurger, jobbar i disken på Star Diner, drömmar om att fixa det här medan de fixar det, talar om Yankees och Pakistan, tutar och sedan fem dollar please, sex med dricksen och så alla människorna.
Alla människorna är försvunna när kvällen nästan blivit natt och regnet faller uppåt, det är stormvarning men en storm är för mycket tur att hoppas på här i hösten på Manhattan norr om Bob Dylans "Positively 4:th street", norr om Lloyd Coles "No blue skies", söder om Simon & Garfunkels "59th street Bridge song (Feelin" Groovy") och öster om resten och väl inne på Les Halles slår hjärtat du-dunk-du-dunk, du-dunk-du-dunk medan puertoricanerna bakom den halvt genomskinliga broderade duken svettas och bränner händerna på grillen, medium rare, tack.
Frissésalladen med lyxbacon och roquefort på Les Halles och en cd med Ray Charles som sjunger "Hallelujah I just love you so", en Château Soussans 97 (Margaux) och Ray Charles går på sin "Lonely Avenue", en vällustig mecenat för konsten med stora kinder håller hov, godmodigt men blatant, medan fingerlånga vackra frites och en New York Strip Steak ställs på bordet och Ray Charles sjunger "It should have been me (with that real fine chic)".
Oh man.
Och utanför: New York i regnet.
New York i regnet.
New York i regnet.
Och här, nu, på 7:e gatan medan regn, regn slår emot fönstret, mellan Ulf Lundells "Gå ut och var glad" och Håkan Hellströms "Kom igen, Lena" är det det gamla landet revisited, säkerligen Skånegatan och en pyttipanna på Pelikan. Mm, bara att blunda. Regn gör alla minnen vackra.
Larry David i "Curb your enthusiasm" ("Simma lugnt, Larry" in Swedish):
- Your son"s got a nice, big penis.
Woo-hahaha! Lika roligt som "Seinfeld", antagligen roligare. Skaffa Canal+, du måste.
Men de har såna där förbannade panflöjtsindianer i tunnelbanan här också! Man slipper dem aldrig. Aldrig. Inte ens i New York, barn, inte ens i New York.
Har nog alltid älskat regnet, ända sedan liten. Sedan kom vintern, då tog vi fram skridskorna.
Hade alltid svårt att skära kurvor åt höger, med vikten på höger fots yttersida.