Plötsligt är man fast i det smetiga och nostalgiska

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dags att sjunga julsånger.

Nåja.

Men lyssna på dom är kul.

Med åren har jag blivit en sorts samlare av julsånger.

Jag inbillar mig att det är en harmlös last. Att jag kan sluta när jag vill.

Julsånger talar till den inre tomten i oss alla.

Jag har en vän som bara samlar på insjungningar av "The little drummer boy", men så långt har det inte gått för mig.

Jag tror att jag inte ens tycker att det är en särskilt bra låt. Rätt äcklig, egentligen.

Men det där är problemet med julsånger. De är så känslosamma och utflippade att man börjar lyssna på dem bara som en kul grej. Och plötsligt är man fast. Den där smetiga, nostalgiska, sentimentala utlevelsen man hånskrattade åt vid första lyssningen slår plötsligt till, och man sitter där hulkande av känslosamhet. Drömmer om en jul hemma och att kyssa någon under en mistel.

Inte för att jag vet vad en mistel är eller skulle känna igen en om dom örfilade mig med den. Men det låter mysigt.

Julsånger är farliga.

Den här kommersiella, bästsäljande, alla går och gnolar sorten av julsånger tog över världen 1942. Då blev Bing Crosby och "White christmas" en megahit, efter en ganska trög start. Topplistor toppades. Skivbolag insåg att julkänslor var något man kunde tjäna pengar på. Himla mycket pengar.

Men det var inte den första julsången precis.

Förutom alla bjällerklang och tannenbaum och nej, se det snöar kom det mer spekulativa försök att sälja sånger runt förra sekelskiftet.

1928 spelade Bing Crosby in "Stilla natt" med P aul Whitemans orkester, och fick en aptitretare av sina senare julsuccéer.

Det finns många bra julnummer. Jag älskar när Bruce Springsteen gör "Santa Claus is coming to town", och det finns flera bootleginspelningar från olika konserter där han gör makalösa långa talade introduktioner.

Låten slog igenom 1934, långt innan rock"n"roll.

Det kom många julhyss på skiva på 1930-talet.

Leadbelly gjorde en "Christmas song" 1941, och förde in bluesen i julgröten. 1946 skrev Mel Torme och Robert Wells (nej inte han, en annan) den klassiker som blivit "The christmas song" och börjar med "Chestnuts roasting on a open fire". Nat King Cole gjorde omedelbart två olika inspelningar och fick den första framgången med låten.

Det finns julsånger för alla känslor. För alla sorters tro och otro. Julsången vill locka fram det bästa i människan, och lyckas ofelbart hitta det sämsta.

Det är en fin tradition. I år ska vi som vanligt öppna de nya julsångerna och se hur de står sig mot forna tiders underverk.

Det är en härlig tid.

Orsaker till extas

Jens Peterson jens.peterson@aftonbladet.se