Detta är filmer som kan fortsätta framåt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
VENEDIG
En idé. Olika röster.
Stafettfilmer kan ge stark effekt, som den nya "11 september".
Bland det mest omtumlande som visats i Venedig.
I "11 september" har 11 regissörer från olika länder gjort varsin film utifrån händelserna i New York och Washington förra året.
En del amerikaner har blivit indignerade över några tankar i ett par filmer och kallat det antiamerikanskt, men att låta människor fritt uttrycka sina åsikter och känslor är väl själva idén med USA som nation.
Och mest av allt är filmerna hopp om medkänsla.
Ken Loach låter en chilenare i London skriva brev till de amerikaner som miste någon vid World Trade Center.
Nu närmar sig 1-årsdagen av katastrofen, och samma datum är 29-årsdagen av militärkuppen i Chile.
"Vi kommer att tänka på er. Hoppas ni tänker på oss", är hans budskap och det kan sammanfatta flera av filmerna.
På onsdag den 11 september visas filmen i Toronto och då blir det säkert olika sorters amerikanska reaktioner.
Normalt brukar sådana här stafettfilmer vara väldigt ojämna, men det mesta i "11 september" är starkt och sevärt.
Något att prata om.
Idén kommer från en fransk producent som bad de 11 göra varsin film på 11 minuter, 9 sekunder och en bild. Dvs 11'09"01.
- Jag tycker tidsbegränsningen är fransk konceptuell skit, säger Mira Nair som ändå gjort en gripande historia om en muslimsk familj i New York.
I Venedig såg jag också en stafettfilm om tid, "10 minuter äldre", med bra bidrag från Bernardo Bertolucci, István Szabó, Jiri Menzel, Volker Schlöndorff och Michael Radford, medan Mike Figgis, Claire Denus och Jean-Luc Godard gjorde mer svårsmälta pretentiösa historier.
Tiden frestar till filosofiska bungyjump.
En annan sorts stafett i Venedig är alla konstverk som pryder filmfestivalens gator.
I år är det installationer av kvinnliga konstnärer från hela världen.
Jag träffade Yoko Ono som kom från Nutopia, landet hon och John Lennon grundade.
Hennes verk är 100 kistor i trä, uppställda nära kyrkogården på Lido. Ur kistorna växer små olivträd.
- Jag fick idén när jag var i Padua, sa Yoko Ono. Jag togs till ett stort rum i ett 1200-talshus och plötsligt såg jag döda i en syn. Det visade sig att salen använts för avrättningar.
"De döda vill att vi ska minnas dem", säger Yoko Ono. "Tårar ska läka minnet."
Något att ta med sig.
Stafett. Något man kan fortsätta framåt med.
Det är bra när filmer kan göra det.