The Stone Roses överträffade allt – även de största

Markus Larsson

Bara namnet.

The Stone Roses.

Det hade en tyngd som lovade så mycket.

Som att gruppen skulle slå igenom för snabbt, brinna för fort, släppa en mästerlig skiva och försvinna innan nån hann säga beppemössa.

Vilket var precis vad som hände.

I vår är det 20 år sen som The Stone Roses släppte sitt självbetitlade debutalbum.

Och varje gång som jubileet kommer på tal känner jag lukten av trycksvärta.

1989 var avståndet till de största och viktigaste popstjärnorna betydligt längre än i dag. Herregud, internet fanns ju inte.

Ryktet om The Next Big Thing från Storbritannien nådde mig via artiklar och recensioner i framför allt kvällstidningarna. Att säga att jag lusläste dem räcker inte. Jag satt så djupt nedsjunken över tidningssidorna att nästippen färgades svart.

Och just namnet trollband mig långt innan jag hörde musiken. The Stone Roses ...

Jag kände naturligtvis till The Rolling Stones. De hade ju kallats för ”världens största rockband” sen 1964. Och jag dyrkade Los Angeles populäraste export sen surfbrädan – Guns N’ Roses – med en passion som rastlösa trettonåringar i små industristäder måste bygga upp för att överleva.

Att The Stone Roses verkade ha döpt sig efter de bästa orden från de två jättenamnen var direkt omtumlande.

En annan sak som slog mig var själva retoriken. Journalisterna skrev om gruppen med en entusiasm som inte lämnade nåt utrymme för tvivel. Kvartetten från Manchester jämfördes inte bara med de största artisterna från förr. De överträffade dem.

Kunde det verkligen stämma? Kunde verkligen ett band som slog igenom samtidigt som jag levde vara bättre än Beatles och Stones och The Clash och The Byrds och The Smiths och Jesus från

Nasaret? Jag upplevde med andra ord mitt livs första, riktigt stora pophype. Och jag älskade varenda sekund.

Bakom och runt The Stone Roses hade en ny, ung och psykedelisk popgeneration vaknat som ville välja sina egna hjältar, anordna sina egna festivaler och göra sin egen musik. Mot slutet av 80-talet var Manchester ledningscentralen för en scen som blev hög på acid house och ecstacy. Den brukar i efterhand beskrivas som en sorts frigörelse från Margaret Thatchers konservativa politik.

Tack vare The Stone Roses debutalbum hade denna generation, som gärna klädde sig i baggyjeans och beppemössor, fått sitt soundtrack. För dem var skivan lika betydelsefull och omvälvande som ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” eller ”Anarchy in the UK”.

Albumet är fullt av symbolik och melodier som fångar gruppens djupa, vänsterfärgade avsky mot auktoriteter. Den franska flaggan på omslaget är en referens till studentupploppen 1968. Och citroner lindrar effekterna av tårgas. Musiken är däremot lika upplyftande och varm och melodiös som Simon & Garfunkel.

Sångaren Ian Brown, gitarristen John Squire, basisten Mani och trummisen Reni firade framgången genom att gå vilse. Bara ett år efter att debutalbumet släpptes gjorde gruppen en ökänd konsert på Spike Island inför 35 000 personer. De flesta som var där, inklusive bandet själva, tyckte att konserten sög. Och resten var för stenade för att bry sig.

Men Spike Island fick ändå med tiden ett laddat symbolvärde. Där började den analoga poperans sista stora våg, den som Stone Roses skapade och inspirerade och som med tiden döptes till britpop. Och där miste gruppen samtidigt sin betydelse. De hade blivit så stora att de bara kunde bli ersatta. Av nåt annat, nåt yngre, nåt ännu hungrigare.

Bandet gick ner sig i droger och kontraktsbråk och interna konflikter. Uppföljaren till den klassiska debuten dröjde. Under tiden fick Stone Roses se på när andra artister och band som tidigare köat till deras konserter erövrade världen.

Stone Roses andra och sista skiva fick den ödmjuka titeln ”Second coming” och släpptes till slut 1994. Men intresset för plattans Led Zeppelin-tunga bluesrock svalnade fort.

Det fanns ju ett annat band från Manchester i stan. Vissa beskrev dem som Stone Roses självklara arvtagare. Men de var ännu större i käften och blev ännu mer framgångsrika.

De underminerade inte bara The Stone Roses comeback genom att stjäla deras publik. När de var som allra störst tog de så mycket plats att ingen märkte att Stone Roses splittrades 1996.

Men till skillnad från sina förebilder skulle de aldrig förstå att sluta i tid.

De hette Oasis.