Ge Louise en soul-veranda
Efter virtuosa ”Jills veranda” från Nashville är det dags för ”Louises veranda” från Memphis.
Tycker jag alltså.
Soul är värd samma behandling som country.
”I was born by the river in a little tent, and just like that river I’ve been running ever since”.
Sam Cooke sjöng det, en sång om segregering och utsatthet med ett gospelskt hopp om förändring.
Wilson Pickett sjöng: ”In the midnight hour, that’s when my love comes tumbling down”. Solomon Burke sjöng: ”If you need me, why don’t you call me”. James Brown sjöng: ”When you’re tired of what you got, try me”. Gene Chandler sjöng: ”There’s a rainbow in my soul”.
Soulhistoriens väg är kantad av män, men jämfört med den konservativa vita countrymusiken har svart liberalism uppnåtts genom att ras och kön gått hand i hand mot förtrycket.
Aretha Franklin, Etta James, Yvonne Fair, Gladys Knight, Barbara Acklin, Mavis Staples, The Supremes, Tina Turner, NINA SIMONE! ARETHA FRANKLIN!
Den främsta soulmusiken har sjungits av kvinnor. Soulens väg har också varit kantad av brustna hjärtan, tårar, droger och funkiga fredagar. Soulen är lika stor som Mississippifloden där den bor.
SVT:s ”Jills veranda” gjorde några fantastiska nedslag i countryns huvudstad Nashville.
Den svenska countrystjärnan Jill Johnson tog emot svenska artister och tillsammans berättade de en större historia än om bara musik.
Det var genreöverskridande, folkbildande svensk tv.
Som den tyska dokumentärserien ”Soul power” som sänds lördagar på SVT2 på, fast lokalanknutet, underhållande och med många fler tittare.
Därför vill jag ge ett programförslag till den snillrika ”Jills veranda”-producenten Agnes-Lo Åkerlind:
Dra till Memphis nästa gång! I bluesens och soulens huvudstad i samma delstat Tennessee bara fyra timmar bort är det på vissa avgörande vis en annan värld med helt andra historier att berätta.
Det var där Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash tog de svartas kombination av blues, jazz, gospel, doo-wop och rhythm’n’blues - allmänt kallat soul - och skapade vit rockabilly och rock’n’roll som förändrade världen.
Allt viktigt har hänt i Memphis.
Och där mördades medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King. Då blev stadens soundtrack mörkare.
Utan Memphis hade Beyoncé och Rihanna låtit som Miley Cyrus och Lena Philipson. Jay-Z och Chris Brown hade låtit som Rufus Wainwright och Håkan Hellström. Inte dåligt, men inte lika funky.
Allt i Memphis är funky.
Programledare?
Sveriges bluesdrottning: Louise Hoffsten. Hon har just släppt albumet ”Bringing out the Elvis” inspelat i Memphis. Hon är där nästan lika ofta som Johnson är i Nashville och det Hoffsten inte vet om musiken på Beale street är inte värt att veta.
”Jills veranda” fick den hemlöse gatumusikanten Doug Seegers halvdana countryblueslåt ”Going down the river” att bli den mest sålda i Sverige, före både Melodifestivalen och Kent. Det ”Jills veranda” gjorde för förståelsen för countrymusik i Sverige är ovärderligt.
Det vore ljuvligt om ”Lousies veranda” gjorde samma sak för soulen. Soulen är värd en större plats i hårdrockens, schlagerns och stekarehousens karga land i norr.