Maidens metalfyrverkeri
Uppdaterad 2013-08-01 | Publicerad 2013-07-14
Rockjättarna når inte ända upp till tidigare fullpottarna
2005: 
.
2008: .
Det är vad Iron Maiden har att mäta sig mot på denna tredje nostalgivända under 2000-talet, ett svindlande fullpottfacit som få andra grupper i genren kan konkurrera med.
Och som dessvärre inte heller blir något efterlängtat hattrick.
En kväll som det här handlar mycket om detaljerna. Det är där det skiljer, i de brytpunkter som gör att spelningarna inte blir utbytbara och inbördes överflödiga.
De teknikaliteter som innebär att Bruce Dickinson i tredjenumret ”The prisoner” arbetar sig ut på scenens allra yttersta vänsterkant och tycks försöka nå läktarna rent fysiskt. Att Janick Gers efter bara versstrofer i ”2 minutes to midnight” hinner gå igenom hela sin repertoar av piruetter och poser, eller att frontmannen i samma nummer kör några Joey Tempestska luftvarv med mikrofonstativet.
Löjligt välrepeterad
Det är sådana enskildheter som gör att inget känns slitet, inte ens då konserten i mångt och mycket är en repris på den vi fick i Malmö för en halv vecka sedan. Däri finns de nödvändiga spetsningarna som tar en konsert från angenäm till oumbärlig.
Förvisso är Iron Maiden på en kompetensnivå där gruppen egentligen inte behöver anstränga sig för att ge publiken en show den kräver och är värd. Sådant kan ensemblen troligtvis göra i halvslumrande tillstånd, med mindre ansträngning än det krävs för att bära ut soporna och hämta in tidningen. Sextetten är så löjligt välrepeterad och minutiöst förberedd att den kan gå ut och bara arbeta - och ändå prestera långt högre än många genrekonkurrenter.
Väckelsemöten
Samtidigt har metalgiganterna också något svårslaget att tävla mot, nämligen sig själva. Vid de två tidigare tillfällen då de helhjärtat har spelat ut nostalgikorten under 2000-talet, för åtta och fem år sedan, har detta resulterat i lyckliga väckelsemöten. Rakt igenom värda de fullpottbetyg som föreställningarna också har belönats med i Aftonbladet.
En sån svindlande toppnivå orkar sig inte riktigt denna Sverigefinal upp till. För även om mycket är mycket bra - det hemska ljudet på Friends Arena icke inräknat i ekvationen - är det också sällan som bandet tycks lägga i den där extra överväxeln som utgör differens mellan erkännande och extas.
Skillnaden ligger i detaljerna
Att ”The clairvoyants” svettigt klaustrofobiska feberstämning svalnar redan efter en minut känns därför ganska så beklagligt. Liksom att Dickinson inte skjuter i väg tonerna med full Spitfire-acceleration i ”Aces high”, eller att ”Running free” tar den finalposition som ”Hallowed be thy name” borde ha haft.
Kalla det detaljer, men det är där skillnaden ligger. Också mellan ett fantastiskt metalfyr-verkeri och en klockren femetta.
Då tar kärleken favoriten i hamn
1. Moonchild
Vad skriker spåmannen? ”Iiiiiaaaaaah”, enligt Bruce Dickinson - som redan i första refrängen fyrar av ett gällt tjut. Och avslutar med ett tokskratt. God start.
2. Can I play with madness
Gnistkvastar och höga skutt över medhörningslådorna. Koskälla, värdighet och hitkänsla i ett och samma krutpaket. Har dock låtit skarpare.
3. The prisoner
Kvällens första ”scream for me, Stockholm” strax före solot. ”The number of the beast”-fest i sex sexigt sköna minuter, trots ett ovanligt artigt och sansat mottagande på golvet.
4. 2 minutes to midnight
Många händer i luften, många strupar öppna. Rimligt om något, då detta ”Powerslave”-rapp knappast förtjänar något annat.
5. Afraid to shoot strangers
Den sobert blå känslan är avsevärt stiligare i en nedsläckt konsertsal än en halvljus utomhusarena.
6. The trooper
Galoppmetal deluxe med extra allsångstopping.
7. The number of the beast
Meterhöga helvetesflammor, elakt stirrande Eddie-ögon i fonden och en gummidjävul i högerhörnet. En utarbetad klassiker som bandet - handen på hjärtat - faktiskt kan låta vila någon turné nu.
8. Phantom of the opera
Värdefullt old school för hardcorefansen, obskyrt för genomsnittslyssnarna - som tycks ta tillfället i akt att fylla på ölmuggarna. Synd för dem, då de missar en lyxig NWOBHM-juvel som återigen plockats fram för offentligt uppskattande.
9. Run to the hills
På skiva närmast allergisk, live oumbärlig. Refrängen är upplyftande arenaklättrande hårdrocksguld som alltid är bäst just här, just nu.
10. Wasted years
Kolla in Steve Harris basrusch från vänster till höger under solot. Den är alltid där, på precis samma ställe. Men likväl en småsak som ger extra raketbränsle åt denna ”Somewhere in time”-singel.
11. Seventh son of a seventh son
Pampigt vacker progmetal med en sex meter hög docka i fonden. Lika dramaturgiskt viktig för helheten som ”Rime of the ancient mariner” under ”Somewhere back in time”-turnén. En extra elegant knorr är då gruppens livekeyboardist, iförd dödsmask och svart kåpa, får göra ett kort gästspel på scenen bakom ett galler av orgelpipor.
12. The clairvoyant
Jämfotahopp och en spåkulerullande stämning som inte lyckas rotera ända upp på läktaren. Synd på ett så rart stycke.
13. Fear of the dark
Fyra hi-hatslag räcker. 56 613 är med från start, Friends Arena är ett hav av vajande mobildisplayer och kärleken tar denna livefavorit i hamn.
14. Iron Maiden
En punkig påminnelse om rötter och ursprung. Hård, ruffig och fräckt illustrerad med bandets maskot i bakgrunden.
Extranummer:
15. Aces high
En Dickinson i flygarmössa snålar återigen på de riktigt höga tonerna i refrängen.
16. The evil that men do
Sätter punkt för ”Seventh son of a seventh son”-inslagen med bjärta fyrverkerier och ystert publikunderstöd.
17. Running free
En final som får många händer i luften och en insprängd bandpresentation. Samtidigt inte den explosiva konklusion aftonen behöver.