Filmer om det hårda slitet i nöjes- branschen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sanningen bakom soul.
Sanningen bakom humorn.
Två nya dvd visar det hårda jobbet bakom underhållningen.
Från USA kommer de färska dvd-premiärerna "The Comedian" och "Standing in the shadows of Motown".
Båda gick på bio i USA, än så länge inte i Sverige. Båda fungerar utmärkt på dvd.
Jag såg "The Comedian" på stor duk i höstas, men den är gjord med liten budget och skakig teknik.
Filmen följer Jerry Seinfeld när han startar om och bygger upp tillräckligt med skämt för att klara en timmes ståupp.
När han turnerat klart med "I am telling you for the last time" 1998 bestämde Seinfeld sig för att aldrig mer använda de roligheter han ägnat sin karriär åt att karva fram. Bara nytt.
Parallellt träffar vi komikern Orny Adams som är på väg uppåt.
En manisk man som sparat alla skämt han skrivit, som gör allt för att bli känd.
Han är jobbig och grinig och desperat och det är roligt/depigt/fascinerande att följa honom.
Humor är hårt.
Det är fascinerande att komikerna själva tar det så ohyggligt allvarligt.
På dvd:n får vi en del underhållande extramaterial, bland annat kommentar av Seinfeld.
Man märker att inte heller Seinfeld är så imponerad av Adams. Det är han däremot av Bill Cosby. "The Comedian" visar hur ståuppare möts och suckar om jobbet. När Seinfeld får höra av Chris Rock att Cosby gör två timmar och tjugo minuter ståupp utan paus ser Seinfeld gråtfärdig ut.
Hans metod att försöka lämna berömmelsen och börja från noll är ovanlig.
"Standing in the shadows of Motown" handlar om musiker som aldrig fått den berömmelse de förtjänat. De som spelade på skivorna med Supremes, Marvin Gaye, Martha and the Vandelles, Temptations och så vidare och så vidare.
Vi som är onödigt intresserade känner till legendarer som basisten James Jamerson, som redan i Book of rock lists 1981 utsågs till världens bäste.
Men då hade han försvunnit in i skuggorna, efter Motowns flytt från Detroit till Los Angeles.
Filmen berättar hur Jamerson köpte en svartabörsbiljett till Motowns 20-årsjubileum och såg det från läktaren. Själv var han bortglömd av folk vars karriär han hjälpt bygga.
James Jamerson dog 1983, och flera av de andra musikerna är också döda.
Nu vill de överlevande få sin dos av strålkastarljuset.
De kallar sig Funk Brothers, och "Standing in the shadows of Motown" ger dem ansikten.
Ett par gånger i filmen sägs att vilken sångare som helst kunde fått hits med det där kompet och låtarna bakom sig. Det är kanske inte sant, som färska konsertbilder med bland andra Joan Osborne visar, Motown hade rätt häftiga röster också för att uttrycka det lindrigt, men visst är Funk Brothers värda att vi reser statyer över dem.
Sedan kan man skänka en tanke åt dem som skrev låtarna också.
Men det får bli en annan film.