Respektlöst av Gunnar Larsson
Marcus Leifby om den konstiga atmosfären i ”Mästarnas mästare”
Tänk vad en gammal dopningssoppa kan ställa till med.
Jag har aldrig upplevt en konstigare atmosfär i ”Mästarnas mästare” än den vi fick gå igenom i går.
Konstigast av allt och alla var Gunnar Larsson.
Vad fan höll han på med?
Det här var inte första gången det snackas dopning i ”Mästarnas mästare”.
Ni som hängt med ett tag minns säkert att brottaren Tomas Johansson har fått skämmas en stund, och förra året fick Marianne Berglund förklara varför hon stängdes av i tre månader efter att man stött på efedrin i hennes blod.
I går var det dags igen, Linda Haglund stod på tur, och då har våra största fuskare ändå inte varit med (de lär inte vara aktuella heller) i programmet.
Svenska idrottare är kanske inte så syndfria som vi hoppas och uppenbarligen tror.
Vad bra det var att den dystra historien fick ta så mycket plats.
Upp med skiten på bordet, så pratar vi om det.
Linda Haglund berättade öppet och, tror jag, ärligt om hur hon blivit lurad att ta några piller av sin finske tränare.
Historien var identisk med den hon berättade för min kollega Stefan Holm för 1,5 år sedan när hon ställde upp på en sällsynt intervju i Sportbladet.
Den gör ont att lyssna på och mitt uppe i denna sorgliga historia satt Gunnar Larsson – och tvivlade.
Det var fräckt, på gränsen till befängt.
Haglund friades av svenska friidrottsförbundet men den internationella motsvarigheten vägrade att häva den 18 månader långa avstängningen.
Visst går det, och visst ska vi i vissa fall, vara skeptiska mot den här typen av förklaringar.
Men vi måste välja våra tillfällen.
Linda Haglund var 25 år när hon utnyttjades och lurades av ett as.
Hon blev lämnad ensam.
Hennes karriär, den som varit en så stor del av hennes liv, slogs i spillror.
Det hade varit lätt att fly, ge upp, erkänna, be om ursäkt eller, för den delen, be alla dra åt helvete.
Men Haglund bet ihop, tog fajten, slogs för att rentvå sitt namn, kämpade för att ta sig tillbaka och har stått fast vid sin historia i 31 år nu.
Hon har aldrig vikt en tum.
Finns det då fortfarande anledning att tvivla, ifrågasätta och indirekt också döma?
Jag tycker inte det, men det tycker Gunnar Larsson – och det tycker jag är respektlöst.