Hans röst kan vara världens vackraste
Aftonbladets nöjeskrönikör spanar på popkulturen
Jag vet inte hur det är med just dig, men...
Själv blir jag allt mer övertygad om att My Morning Jacket är världens bästa band.
Jim James fick idén när han lyssnade på Neil Youngs album ”Harvest” samtidigt som solen gick upp en bortglömd morgon i Kentucky, 1998.
Han hade festat hela natten och tyckte att musiken lät ”helt fucking magisk”.
Han gav genast upp sitt dåvarande band, det metalinspirerade Month Of Sundays, och bildade My Morning Jacket i stället i sin hemstad Louisville, Kentucky.
Namnet tog han från en bikerjacka med ryggemblemet ”MMJ” som han en gång hittat i askan efter en husbrand. Målet var att skriva och spela lika vacker och hypnotisk musik som Neil Young.
Och storbolagsdebuten ”It still moves” från 2003 kan mycket väl bara den bästa skivan som Neil Young & Crazy Horse fortfarande
inte har spelat in själva.
Men egentligen hör gruppen inte hemma nånstans.
De är för mycket fet och långhårig och svampflummig och jammig rock för att nånsin kallas indie. De är för mycket country för att stämplas som hårdrockare. De är för mycket rymdfunk och soul för att avfärdas som hippie.
Efter albumet ”Z” från 2005, där gruppen satte lyftraketer på sin jordbundna americana och skickade upp låtarna i rymden, går det inte att kategorisera musiken längre.
Nyligen sammanställde en vänlig själ några av gruppens otaliga covers på sajten You ain’t no Picasso. Listan, som ständigt växer i takt med att nya fynd läggs till, ger en aning om My Morning Jackets kosmiska bredd. Genom åren har de tolkat allt ifrån Bob Dylan till Black Sabbath.
Och eftersom Jim James är en gudabenådad sångare – rösten kan vara samtidens enskilt vackraste instrument – känns nästan vartenda låtval fullständigt självklart.
Det spelar ingen roll om Jim James sjunger Whams ”Careless whisper” eller julhymnen ”Oh holy night”. Det låter alltid som att en ängel störtat ner från himlen och börjat gråta.
My Morning Jacket har, enligt vad jag förstår, spelat i Sverige en gång. Det var på lilla Kägelbanan i Stockholm 2003. Jag kan fortfarande svära i flera dygn över att jag inte var där.
Men i USA har de gjort nyårskonserter som sålt ut Madison Square Garden i New York och blivit ett av de mest bokade och största festivalbanden.
Ambitionen att få varenda konsert att bli en unik händelse och tripp i sig påminner en del om The Grateful Dead. Likt klassiska Dead Heads har My Morning Jackets mest lojala fans också gjort bandets musik till en livsstil. De åker från kust till kust för att se en enda konsert. Och de delar med sig av liveupptagningar och rariteter på nätet med en sällan skådad hängivenhet.
De senaste veckorna har jag letat och grävt bland alla dessa bootlegs. Jag kan inte sluta drömma om hur det var på nyårsaftonen i San Francisco, 2006, eller den där finalen av festivalen
Bonnaroo för två år sen. My Morning Jacket uppträdde i hällregn i fyra timmar, gästades av Kirk Hammet från Metallica i ”One big holiday” och avslutade efter 34 låtar med en lång version av Mötley Crües ”Home sweet home”.
Eller så sitter jag bara och förundras över balladen ”Golden” som, oavsett var och när eller hur den framförs, kan vara det allra vackraste jag hört.
I fjol fick My Morning Jacket ett helt eget avsnitt av den tecknade, amerikanska satirserien ”American dad”. Det är en av de roligaste och bästa hyllningarna till bandet jag sett.
I avsnittet, som heter ”My morning straitjacket”, skildras inte bara känslan av att lyssna på My Morning Jacket som att flyga rakt in i solen tillsammans med en flock ugglor.
Utan också att Jim James röst är så vacker att den ”får Enya att låta som ett ryskt par som bråkar i en bowlinghall”.