Mest gamla ugglor och one-hit wonders
Markus Larsson är skeptisk
Jag är skeptisk.
Tillväxten för Melodifestivalen har, åtminstone vad gäller artisternas glans och status, stannat. Det råder ett kraftigt underskott på överraskningar.
På papperet finns det egentligen inget som får en att springa bort till grannen och ropa ”åh fan”. Eller ens luta sig över armstödet till bänkgrannen och säga ”hörru”.
Melodifestivalens moderna form börjar därmed bli etablerad. Lägstanivån är betydligt högre och jämnare än för tio år sen. Men samtidigt är grunden fortfarande densamma.
Gamla schlagerugglor. Lite dansband. Pop- och rocknamn som inte tillhör branschens a-lista. One-hit wonders som är nobody special utanför tävlingen. Kort sagt: en bubbla som inte har nånting med den riktiga popvärlden att göra. Det ska kanske vara så. Det ska kanske vara ett tv-program där Elisabeth Andreassen är en sorts nyhet, och inte ett skämt.
Facit publiceras först efter finalen i mars nästa år. Efter att alla låtar och nummer har hyllats eller avrättats. Och efter att tittarsiffrorna presenterats.
Tills dess är den största stjärnan nästa år inte en artist eller programledare. Det är en ny låt av RedOne som ännu saknar titel.