Skandalsåpor en sista chans – till revolt
Skandalsåporna är inte bara ett tecken på jordens undergång.
Det är också sista tonårsupproret människan har kvar.
I filmen om rockgruppen The Runaways målar sångerskan Cherie Curie en röd blixt över ansiktet innan hon ställer sig på scen och mimar till David Bowies ”Lady grinning soul”.
Hennes skolkamrater svarar med att bua och kasta saker.
Lite senare i samma film vill Joan Jett plugga in gitarren och rocka, till musiklärares stora förskräckelse. Han ser nästan illamående ut.
”The Runaways” utspelar sig på 70-talet i Kalifornien och är framför allt ett bevis på hur tiden går.
Det var länge sen som annorlunda smink och rock’n’roll var upprörande. I dag är det vardagsmat och gulligt och Roliga timmen.
Och det där är ett intressant problem.
Hur ska dagens ungdomar förarga och utmana sin samtid? Förutom att gömma ansiktet i en burka?
Eller ännu hellre: hur ska morgondagens tonåringar, barnen som når pubertetens saliga trotsålder om sisådär 14 år, få min generations föräldrar att höja ett förvånat ögonbryn?
Knarka? Sprita? Punka? Syntha? Spela dataspel dygnet runt? Porrsurfa? Frossa i videovåld? Säga ja till kärnkraften? Bli vegan? Dyrka djävulen? Duscha i djurblod? Dumpa riktigt smör i såsen? Välja fossila bränslen framför vindkraft? Tro på Gud? Vägra vara med i Facebook? Rösta på Moderaterna? Lyssna på Muse? Sätta mindre än fem plus på Håkan Hellström?
Visst, jag håller med. Vissa av de där sakerna kan vara hälsofarliga och fördummande. Jag tänker främst på moderater och Muse här, men ni kanske har andra förslag.
Men är nåt direkt upprörande? Nja. Det mesta känns ganska förutsägbart.
Enda gången jag själv väcks ur min soffbekväma och avtrubbade halvslummer är när jag råkar zappa förbi Idiot-fabrikerna ”Paradise hotel” och ”Kungarna av Tylösand”.
Det dröjer knappt en minut innan jag vill slå näven genom ett stängt fönster.
Skandalsåpornas popularitet har lyckligtvis gått ner. Men vi blir inte av med dem för det.
I veckan avslöjades det att TV 4 köpt rättigheterna till ”Big brother” och att kanalen snart ska börja sända den mentala flygolyckan igen.
Skandalsåporna är, tack vare sin gränslösa dumhet, fortfarande mer provocerande än både dödsmetall och Keith Richards. De får åtminstone tänkande människor att göra den välmående västvärldens enda riktigt effektiva politiska handling – byta kanal.
Tanken slår mig igen när jag träffar Nemo under inspelningen av ”Schulman show”. Jag trodde Nemo var en liten vilsen fisk i en Pixar-film. Men det är också en ung svensk påsättare som pippar på tv i ”Kungarna av Tylösand”.
Men varför?
Mysteriet blir mindre mystiskt när jag får veta att Nemos pappa är rockmusiker.
Aha. Jag förstår precis.
Hur ska man lyckas provocera en förälder som levt fan på heltid? Genom att delta i den ohippaste och mest korkade smörjan som finns, förstås. En skandalsåpa.
Men det finns ett vettigare alternativ för alla vuxna och barn som vill bejaka sin inre tonåring.
En sorts scen där de flesta av deltagarna har chansen att få utforska sin sexualitet – springa naken, ligga runt, prova trekanter, hångla med samma kön, banka i grupp, och så vidare – och festa så att det smäller om det, med allt vad det nu innebär. Staten ger till och med ekonomiskt stöd till verksamheten.
Denna skandalsåpa är mycket populär och aktuell och kallas för att plugga vidare. På exempelvis folkhögskola eller universitet.
Skillnaden är att inga tv-kameror bevakar dekadensen.
Och vinnarna blir inte till allmänt åtlöje och hackkyckling i media under åratal framöver. Han eller hon tar examen i stället.
Och efteråt, när såpan är över och förbi, är risken stor att man får ett hederligt jobb.
Hemska fula tanke.