Tommy Körberg om drogåren: Var ganska skröplig
”Skulle jag hålla på med droger idag – fy fan vad jobbigt”
Uppdaterad 2020-10-25 | Publicerad 2020-06-07
För tre år sedan valde Tommy Körberg att ge upp alkoholen.
Terapin blev en räddning och idag kan han hantera drickandet.
– Jag vet i god tid vad som händer, då reser jag mig och går.
Tommy Körberg, 71, är aktuell i höstens omgång av TV4:s ”Så mycket bättre” och i dagarna drar inspelningarna igång på Gotland.
– De har frågat mig några gånger, men det har inte passat. Sedan tycker jag att den gamla varianten med ett gäng hela tiden blev lite tjatigt och så blev det mycket känslopjunk. Nu när de har ett rullande gäng så blir det roligare och då tänkte jag att det kan jag väl göra, säger Tommy Körberg när han tar emot på sitt lantställe utanför Trosa med härlig utsikt över havet och Benny Andersson som granne några hus bort.
Men det har varit en tuff vår. I mars insjuknade Tommy Körberg i covid-19 och för undertecknade beskrev han det som ”körtelfeber gånger tre”. Men nu är han på benen igen.
– Jag var lite vaksam på andningen, men jag har gamla simmarlungor så jag klarade det plus att jag har en immunbrist som sätter sig på luftrören så det var lite krampat. Jag var hemma tills det värsta var över, sedan åkte jag hit. Eftersom jag är över 70 ville jag inte bli utskälld om jag gick ut på stan. Jag gick ned sju kilo, det var det enda positiva. Nu kämpar jag med att gå upp igen, säger Körberg skrattandes.
”Något pladask har man väl gjort”
Vi backar bandet. Du hade en rörig uppväxt och tvingades flytta runt mycket med din mamma, hur upplevde du det?
– Jag har inget att jämföra med, jag trodde livet var så. Jag vet inte vad den där tryggheten innebär när man har en fast punkt och sedan ska man åka tillbaka dit när man blir gammal. Men det har inte stört mig, jag känner mig trygg överallt. Fast när jag kommer hit ut så känner jag att här ska jag vara. Jag kan ta taxi hit när jag får noja på stan, det första jag gör är att ta en öl. Sedan sätter jag mig i en stol och tittar ut över vattnet.
Du har gjort otroligt mycket, finns det något du är särskilt stolt över?
– Jag resonerar inte i sådana termer, allt hade sitt värde då. När jag fick erbjudande om Chess så var det naturligtvis väldigt stort. Nej, jag har haft en evinnerlig tur som har fått jobba med begåvade och kunniga människor. Något pladask har man väl gjort, någon musikal som inte blev så bra, men då är det bara att gå vidare.
Är det något du ångrar?
– Nej, livet är för kort för att ångra saker. Man kan säga att det där kanske jag hade kunnat sköta bättre, men vad fan ska jag säga. Man är frukten av sina handlingar. Det finns alltid lärdomar att dra av alla misstag.
Du är gift med Ann-Charlotte, din tredje fru. Ni träffades under en konsert du höll på Orust?
– Jag stod och sjöng och då såg jag henne sitta där och solen sken inomhus på något sätt. Sedan kom det ett fyllo och ställde sig framför, då blev jag så jävla sur och sa att jag inte tar en ton om han inte går ut. ”Jag står här” sa han, då kom det fyra man och lyfte ut honom. Sedan sågs jag och Ann-Charlotte efteråt, men jag trodde hon var intresserad av vår gitarrist.
Ann-Charlotte fyller i:
– Jag hade ingen lust att åka hem, jag var på väg att separera så jag slog mig ned när Tommy och gitarristen frågade om jag ville stanna kvar och äta räkor. Sedan sa Tommy ”följ med mig till hotellet”, men det gjorde jag inte, jag gick hem.
Dagen efter skulle Tommy spela i Uddevalla, då agerade Ann-Charlotte.
– Jag visste att de skulle komma till stället vid fem så jag ringde runt två och sa till personalen att de skulle ge honom en lapp med mitt nummer och dagen efter ringde han.
”Vi fick mycket skit på grund av ålderskillnaden”
Tommy, du var gift när ni träffades?
– Ja, men jag bodde i garaget. Det var inte så att jag lämnade en fungerande relation utan vi var båda på väg att göra slut med våra partners.
– Men vi fick mycket skit på grund av åldersskillnaden. Tidningarna skrev också att jag var ”en ung dagisfröken från Uddevalla”, säger Ann-Charlotte.
2009 fick ni dottern Elvira som idag är 11 år. Var det planerat?
– Nej, men det kändes rätt då, då hade vi hållit ihop i sju år.
Hur var det att bli pappa på äldre dar?
– Knepigt först, jag hade glömt bort hur det var. Jag har en son som är 42 och en som är 25. Det var mer ”vänta nu, hur gör man”? Sedan är tjejer annorlunda, om man säger så. Men Elvira får mig dit hon vill, jag har ingen karaktär alls utan vill hon ha något så får hon det, sedan får jag skäll av frun.
Vi läste att du har sagt att du vill uppleva att Elvira tar studenten?
– Det är klart som fan, men jag känner att jag kommer leva en stund till. Jag har sett 71-åringar som är betydligt skröpligare än jag. Jag fixade ju coronan, på det sättet är jag jävligt stark. Men under drogåren var jag ganska skröplig, men det var då. Jag är inte samma människa idag som då. Man förändras och cellerna byts ju ut vart tionde år och det påverkar. Skulle jag hålla på med droger idag, fy fan vad jobbigt! Alkoholen har påverkat till det sämre understundom, jag kan bli lite vass, nu försöker jag vara lite lugnare. Jag vet i god tid vad som händer, då reser jag mig och går.
2017 sa du att du hade slutat dricka alkohol?
– Det gjorde jag ett tag, det var en period då det blev väldigt mycket. Jag blev trött på mig själv och ville vara någon annan, det blir man ju. Men sedan gick jag och pratade av mig det där. Jag har gått i terapi under perioder. Det är jättebra. Det är alltid de som förnekar det som behöver det mest.
Satte frugan ned foten och sa att det fick räcka?
– Hon sa att jag fick lugna ned mig, det blir ju en personlighetsförändring eftersom den är kemisk. Nu kan jag dricka någon gång. Jag promenerade hem från Kristina Lugns minneskväll på Teater Brunnsgatan till Grand Hôtel igår och jag gick inte in på Riche eller Sturehof på vägen. Jag tänkte att klockan var elva, då sket jag i det. Det hade jag inte gjort för 20 år sedan.
”Han är ett mentalt kalhygge”
I dina memoarer ”Sjung tills du stupar” är du väldigt öppenhjärtig om både det ena och det andra?
– Oj, om jag skulle berätta allt så skulle jag bli stämd! Det är bara ett axplock av allt som är med. Det ska inte vara någon jävla bekännelselitteratur. Det finns någon slags offerkofta gömd där, så det sket jag i. Jag gjorde den för underhållningens skull.
Du berättar om mängder av händelser och människor i boken, som Runar Sögaard som du inte gillar. Hur är det med konsekvenstänket, du verkar skita i vad folk tycker?
– Att han är ett mentalt kalhygge... Haha! Men det är min uppfattning och min sanning i boken. Allt är subjektivt, det går inte att säga att jag talar sanning. Grejen är att det tas ju upp av andra, inte av mig. Det var Aftonbladet som frågade mig vad jag tycker om olika artister. Ett musikaliskt hån, tror jag att jag sa om Christer Sjögren. Om Eva Dahlgren sa jag utmärkt. De frågade och jag svarade, det var inte mer med det. Intellektuell pedofili sa jag om Tomas Ledins texter, det står jag fast vid.
Du åkte fast för kokaininnehav 1981 och dömdes till tre månaders fängelse?
– Missbruket började redan i slutet av 70-talet. Det blev jävligt omskrivet, men jag var ju först så det var därför. Sedan hängde några på, det var Johannes Brost och många fler som det inte skrevs om.
Hur går tankarna när du ser tillbaka på den perioden?
– Äh! Det var inte jag, inte den jag är idag. Jag bodde hemma hos Lasse Hallström då, vi var två ungkarlar, men han visste ingenting och märkte ingenting heller.
Tycker du det var bra att du åkte fast?
– Ja, jag slutade då. Man växer ifrån det där. Det var som en feber som pågick, man skulle hela tiden ut på Café Opera och stå i desillusion corner.
Hur illa däran var du?
– Inte mer än att jag blev lättskrämd. Jag kunde böja mig ned och då speglade sig mitt långa hår i vattnet. Då blev jag rädd och trodde någon stod bakom mig. Det är tragikomiskt. När jag tog för mycket kokain var jag tvungen att ge mig ut och gå av mig skiten. Det fanns många sätt att deka ned sig på. Det värsta var när jag stod i taxikön utanför Café Opera och försökte ragga klockan tre på natten. Då kom personalen och sa ”Tommy, gå hem!”.
”Då gör jag en Wilhelm Moberg”
Du har varit minst sagt frispråkig, vi har hittat gamla artiklar från 90-talet som handlar om trekanter och annat skabröst?
– Det är sådant man inte ska prata för mycket om.
Du sa bland annat att man ska vara ”chevaleresk” om man har trekant…?
– Ja, men det ska man vara. Man ska vara generös! Men det här var på 70-talet…
Din syster Anne-Mi som gick bort 1999 hade SLE och Sjögrens syndrom?
– Hon låg ett helt år på intensiven. Det var sådan ångest att gå upp dit, jag tänkte att där vill jag inte hamna. Då gör jag en Wilhelm Moberg och går ut i sjön med tyngder runt anklarna.
Var du där ofta?
– Inte så ofta som jag borde ha varit. Jag mådde så dåligt när jag hade varit där så jag kunde inte jobba. Det blev mer alkohol för att döva ångesten och att orka stå ut med mig själv. Det var en jobbig tid. Hon sa hela tiden att hon inte ville dö så här. Sedan gick morsan bort strax efter, det var då jag blev lite trött på döden, det var då jag började med terapi.
Har din röst förändrats med åldern?
– Helen Sjöholm blir så förbannad, ”hur i helvete kan du sjunga så där när du är så gammal?”, säger hon. Men höjden är inte densamma som för 20 år sedan, jag har sänkt alla låtar en ton, det märks inte.
Vi kommer in på ikoniska ”Anthem” och den svenska versionen kontra den engelska. Tommy tycker bättre om den engelska för den är skönare att sjunga på grund av att diftongerna är annorlunda.
– Ett minnesvärt ögonblick var när Benny Andersson presenterade den låten för mig. Han spelade den och jag tänkte att ”hur fan fick han till det där?”.
– Sedan ringde de och sa att nu har vi skickat den där till London... Just det, vi glömde kanske säga att det är en musikal som heter ”Chess” och vi tänkte att du ska göra ryssen. Det började snurra i skallen. Jag tänkte att vad fan gör jag nu med mitt liv? Men det var inte så mycket att tjafsa om.