Ni måste skämta, kära tv-tittare

Markus Larsson

Markus Larsson om resultatet i Malmö

MALMÖ. David Lindgren?

Vad?

Nu skojar ni igen, kära tv-tittare.

helskärm

Varför är jag ens förvånad?

Förra veckan gick Robin Bengtsson vidare till final och i kväll studsade David Lindgren direkt till Friends arena.

Eller om vi ska vara lite petiga – det var egentligen houseduon Axwell/Ingrosso och singeln ”Sun is shining” som fick vinnarbiljetten i Malmö. Men Lindgren och låtens upphovsmän kallar den slugt nog för ”We are your tomorrow” i tävlingen.

Bra där. Smart. Hatten av.

Gemensamt för Bengtsson och Lindgren är att de med kirurgisk precision lyckas vara lite som folk är mest. De har inga vassa kanter. Inget sticker ut. De passar alla vardagsrum, ungefär som IKEA-möbler.
 

Missförstå mig inte. Det är inget fel att vara alldeles, alldeles vanlig. Men det blir rätt trist på scen. Där har ju människan verkligen en chans att ta ut svängarna, utmana normer och överraska. Men den artistiska grundkursen missade både Bengtsson och Lindgren.

Och Melodifestivalen är till sin natur ett forum där det skrämmande ofta lönar sig att vara extremt ofarlig och lagom. Att smälta in i tapeten är en ständigt aktuell dygd. Se det som några av Melodifestivalens viktigaste budord. Amen.

Vad sänder det här ut för signaler till deltagarna i de kommande deltävlingarna i Norrköping och Gävle? Vad ska favorittippade artister som Oscar Zia och Molly Sandén göra nu?

Med tanke på resultaten de första två veckorna – var helt ok. Om något i numren är riktigt bra måste Zia och Sandén genast stanna upp och fråga sig:

”Är det här verkligen tillräckligt halvdant?”

Då minimerar man åtminstone de största riskerna. Ingen vill göra en Isa, det vill säga presentera ett högklassigt bidrag och röstas bort till Halmstad.
 

Att Wiktorias och hennes avancerade overheadapparat gjorde succé var direkt nödvändigt.

Artister och nummer som, med tävlingens mått mätt, satsar och vill något mer än att bläddra med laserljus måste lyckas för att Melodifestivalen inte ska stagnera och bli en förlegad fest för flaggviftande pyjamaser.

Den nya och ”appifierade” versionen av tävlingen saknar inte direkt stora skämt.

Vissa är betydligt mer dräpande och roliga än sketcherna och upptågen i tv-programmet.
 

Här kommer min personliga favorit:

Victor och natten fick fler röster än trion Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningsson. En låt om att äta upp en flickas tunga lockar fler appfingrar än farbrödernas eleganta ballad?

Det kan inte sägas för ofta – de svenska tv-tittarna saknar inte direkt sinne för sjuk humor. Obetalbart. Jag garvar snart sönder ett revben.

Om det inte vore så underbart kul skulle jag gärna avsluta med ett kärt gammalt uttryck.

Äh, jag gör det ändå.

Avgå alla.