Minionerna är perfekta i den digitala tidsåldern
”Bli inte heller förvånade om de snart blir politik”
Baa-naa-na!
Om biosommaren har en färg i år är den gul.
Ett gäng gula knas-hylsor som springer runt i snickarbyxor, förstås.
När det gäller animerad film hade ”Minioner” den näst mest inkomstbringande premiärhelgen genom tiderna, endast slagen av ”Toy story 3”.
Starka premiärhelger är i sig ingen garanti för en långvarig succé. Kassorna har inte räknats klart ännu. Men om det blir ”Jurassic world”, ”Ant-Man” eller ”Minioner” som blir sommarens största blockbuster i världen är egentligen oväsentligt. De små antihjältarna från ”Dumma mej” och ”Dumma mej 2” har redan vunnit slaget om internet.
Minionerna är perfekta för den digitala tidsåldern. De sprider sig snabbare än ett virus. De är lika skojiga att titta på som kattklipp på Youtube. En meme med en minion är roligare än en meme med tyrannosaurus rex.
Dessutom går det att göra om varenda kändis till en minion. Det dröjde exempelvis inte länge förrän pojkbandet One Direction avbildades som minioner. Det ryktas även om att det existerar ”minionerotik” i de, ja, lite mörkare och mer undanskymda hörnen av Internet.
Bli inte heller förvånade om minionerna snart blir politik. Vänstern kommer kalla dem för nyliberala ultrakapitalister och högern kommer att döpa dem till kommunister. Minionerna har trots allt samma färg och arbetar i grupp. Socialdemokraterna då? De gör som vanligt – rycker på axlarna och väntar in nästa opinionsundersökning.
Vad är då en minion? Äh, vem bryr sig? Inte ens skaparna själva verkar vara särskilt intresserade av deras bakgrund. Och artens största profiler, Stuart och Kevin och Bob, har säkert i intervjuer redan förklarat varför minioner gärna tjänar värstingar och skurkar, men det är ju ingen som förstår vad de säger.
En förklaring till minioneras framgångar är deras kulör. Gul har sedan tidernas begynnelse varit en av humorns signalfärger. Se Snobbens polare Woodstock eller familjen Simpsons eller bananen, mataffärens största lustigkurre, som bevis.
Däremot fungerar illbattingarna bättre i mindre doser än biolängd. Jag föredrar deras klassiska cover på Beach Boys ”Barbara Ann”, där banan och potatis spelar huvudrollerna i den något omgjorda texten, än deras långfilmsdebut.
Men få tar barnens yngsta form av ”prutta och slå sig”-humor på större allvar än minionerna. Deras deprimerade fotbollsmatch kan vara det bästa jag sett sedan Brasilien 1982. Och det går inte att tycka illa om figurer som lyckas ge den elektriska gitarren dess ultimata namn:
Super mega ukulele.
”Minioner” är som de flesta av matinéfilmerna om sommaren – en bitvis mycket underhållande skitrulle.
Markus topp 3
1 ”Barbara Ann” (cover, Minionerna)
Banana-ba-nanana. Banana-ba-nanana. Banana-ba-nanana.
Banana-ba-nanana. Banana-ba-nanana. Banana-ba-nanana.
Banana-ba-nanana. Banana-ba-nanana. Banana-ba-nanana.
Banana-ba-nanana. Po-taa-too-o-oo!
2 Colin Farrell (skådespelare)
Bär nya säsongen av ”True detective” på sina axlar.
3 ”How big, how blue, how beautiful” (album, Florence + The Machine)
Nej, har fortfarande inte landat efter deras konsert på Roskilde. ”Rabbit heart (raise it up)” Kommer bli en av höjdpunkterna på Way Out West om två veckor.
Larssons popskala
Nina Simone
Netflix-dokumentären ”What happened, Miss Simone?” är ett omskakande och fascinerande porträtt av den monumentala artisten och sångerskan.
Jason Isbell
Börjar bli stor i USA. Det är dags att han slår igenom i Sverige också.
Lauryn Hill
Har varit si och så och sådär live de senaste åren, men det känns som om Way Out West behövde den här bokningen.
Stockholm Music & Arts
Inte festivalens mest spännande år, kanske.
Sting
Ett soundtrack för ljusa och fräscha bostadsannonser, och inte så mycket mer.
Lynn Anderson (1947–2015)
”Rose garden” var det mest sålda countryalbumet av en kvinnlig soloartist i 27 år innan Shania Twain slog rekordet 1997. Farväl.