Maus riktar lampan mot ditt eget ansikte
Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag
Det är inte underligt.
Läser man en bok med ett hakkors på omslaget väcker det frågor.
”Vad är det där för något?”
Mannen har stått vid bardisken och sneglat ett tag med rynkade ögonbryn.
Jag förklarar att det är en självbiografisk serieroman om Förintelsen, tecknad och skriven av en person vars föräldrar överlevde Auschwitz.
Mannen hummar och säger:
”Är den tecknad? Kan det vara bra då?”
Serier, det vill säga tecknade rutor med pratbubblor, har fortfarande en lång väg kvar att gå. Generellt har konstformen en lägre status och ett mindre förtroende än litteratur och film.
Jag vill säga att verkets upphovsman Art Spiegelman var den första serietecknaren någonsin som belönades med Pulitzer-priset för ”Maus 2”, 1992. Eller att författaren Birgitta Trotzig jämför ”Maus”, samlingsvolymen som innehåller del ett och två, med två av förintelselitteraturens mest berömda verk, ”Anne Franks dagbok” och Primo Levis ”Är detta en människa?”.
Men jag hinner inte. Mannen har tagit sitt ölglas och gått.
Det är lika bra. Man bearbetar nog bäst ”Maus” själv. Det krävs ensamtid för att kunna smälta texten och bilderna.
I sitt efterord skriver Birgitta Trotzig hur bra ”Maus” fungerar för att diskutera Förintelsen med unga människor. I Art Spiegelmans bok är nazisterna katter och judarna möss. Till och med ett barn kan förstå symboliken samt maktförhållandet mellan mördarna och offren.
Men ”Maus” är inte lika svartvit som serierutornas färg. Art Spiegelman vågar vara mer komplex än, säg, Steven Spielberg i filmen ”Schindler’s list”.
Art Spiegelman föddes i Stockholm efter kriget. Brorsan förgiftades i Polen tillsammans med två andra barn av en släkting som inte ville att de skulle mördas i tyskarnas utrotningsläger. Mamman tog livet av sig när Art var 20 år gammal. Pappan brände hennes dagböcker om Andra världskriget och koncentrationslägren.
”Maus” är lika mycket en berättelse om hur Art intervjuar sin far och lär känna sin judiska familjehistoria. Fadern i fråga kan, trots allt lidande han utsatts för, vara svår att tycka om. I en ohygglig scen avlossar han en rasistisk salva om en afroamerikansk taxichaufför. Även pappan, som upplevt den ultimata konsekvensen av främlingsfientlighet, är genomborrad av fördomar.
På ett annat och mycket obehagligt plan leker Art Spiegelman med nationella nidbilder när han ritar olika länders invånare som djur. Polacker får vara grisar och svenskar är renar.
Jag läser ”Maus”, som kom ut på svenska 1987, hösten 2014. Den som undrar varför har missat vart de politiska vindarna blåser. Ledtråd: det är inte åt vänster.
Det tecknade mästerverket innehåller flera insikter som aldrig kan upprepas för ofta. Till exempel att den som letar efter förklaringar till människans mörkaste illdåd ibland måste lysa sig själv i ansiktet med ficklampan.
Och att nationalism är ondska.