Elitens godhet – ren arrogans

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alla fina, bildade, rika människor satte sig i ring, slöt ögonen och sjöng ”Kumbaya”.

Om inte klyftan mellan etablissemang och folk var stor nog före valet så blev den det förra veckan.

”When I sing about love and war,

I don’t really know what I’m saying”, sjunger Neil Young på sitt nya album.

Han är 65 år och har heller aldrig tidigare påstått att han sitter inne med Svaren. Bob Dylan är en annan, ännu större, artist som aldrig skrivit oss på näsan.

Bägge är konstnärer och ambivalenta. De inser att de inte vet Svaren, möjligtvis sitter de inne med Frågorna. De var postmodernister långt innan termen fanns. Jag gissar att de inser att det är kontraproduktivt att måla fina plakat med billiga lösningar. De är skeptiska, de är ödmjuka.

En annan artist, stor men mycket

mindre subtil inte minst på grund av sin mentala låsning till blåställ, är John Mellencamp. Han sjöng ”You’ve got to stand for something, or you’re gonna fall for anything”. Du måste stå för nånting, annars faller du för vad som helst, i Ulf Lundells översättning.

Det är förstås sant, men det betyder inte mycket. Speciellt inte när man kommer kutande när domen redan fallit. Och så är det nu.

Den senaste veckan har alla stått för att de är mot rasism och främlingsfientlighet. Åtminstone går de med i grupper på Facebook och klickar ”gilla”, nutidens version av engagemang, och vimsar runt på gatorna och skriker denna självklarhet med starkt förakt riktat mot alla idioter som inte förstår.

Komikern Henrik Schyffert var en av alla som skrev en artikel riktad mot Sverigedemokraterna. Skojsig och retoriskt fiffig på ytan men genomskinlig vid närläsning. Vad tror Schyffert, mångmiljonären, komikern, ironikungen? Att sverigedemokrater skulle sluta vara sverigedemokrater för att Henrik Schyffert inte är sverigedemokrat. Sanningen tyvärr, är tvärtom.

Därpå hade vi alla skönandar på Twitter och i pressen som hatade – ja, hatade – Kristian Luuk för att han hade mage att ägna cirka tre minuter av 14 timmars seriös valvaka åt att försöka vara lite underhållande när Jimmie Åkesson, Lars Ohly och Mona Sahlin dök upp i tv-huset.

Det blir väldigt obehagligt när de utbildade, rika, gentrifierade och kända tävlar i godhet som resulterar i arrogans och total brist på ödmjukhet. Den dryga kylan viner neråt i klassamhället, klyftan vidgas och till sist blir den omöjlig att limma ihop.

Etablissemanget borde alltid bry sig om de marginaliserade, inte bara veckan efter ett val som gick åt helvete. Nu när det är för sent är det på plats med ödmjukhet.