"Pacific" är som ett öppet, ruttnande sår
Från tv-soffan kan alla krig bli vacker underhållning.
Men inte ”Pacific”.
Det enda serien lämnar efter sig är en total och förlamande hopplöshet.
Poängen med alla anständiga filmer och serier om krig är att de alltid spelas in i avskräckande syfte.
Lär av historien. Och låt det inte hända igen.
Men även den mest ambitiösa och välgjorda krigsskildringen blir ofrånkomligen en del av nöjesindustrin.
Våldet och övergreppen lockar och säljer biobiljetter eller abonnemang till Canal Plus. Filmernas och seriernas höga krav på realism och trovärdighet bestäms av hur verklighetstroget människokroppar slits sönder.
Jag började, som så många andra 70-talister, att titta på krig via ”den andra generationens” filmer om Vietnam, från ”The deer hunter” och framåt. En generation där manusförfattarna och regissörerna på allvar började att vända ut och in på rätt och fel, svart och vitt, hjälte och fiende.
Men jag kan inte säga att jag som ung tonåring såg Oliver Stones ”Plutonen” för att lära mig nåt om USA och Viet Cong.
Jag ville bli underhållen och skrämd av en barnförbjuden verklighet som existerade långt bortom de identiska garageuppfarterna och rönnbärsbuskarna i villakvarteret där jag växte upp.
I en scen slår en amerikansk soldat ihjäl en utvecklingsstörd, civil pojke med gevärskolven. Det tar ett tag. Efteråt vänder soldaten sig om till sina kamrater och säger:
– Pfeew, har ni nånsin sett en så stor hjärna?
Jag mådde illa. Och samtidigt var jag stolt och upprymd. Jag hade inte blundat en enda sekund och skröt om det i skolan.
Avståndet mellan tv-soffan och verklighetens krig är hjärtskärande långt. Det spelar ingen roll hur otäcka filmerna och serierna är – vissa scener kan ändå inte beskrivas som nåt annat än häftiga eller, ja, vackra.
Willem Dafoes dödsscen i ”Plutonen”, den ikoniska bilden när Sgt. Elias sträcker upp armarna mot himlen. Den kyliga och estetiskt fulländande pennalismen i Stanley Kubricks ”Full metal jacket”. Landsstigningen i ”Saving private Ryan”. Och ”Apocalypse now” – Wagners ”Valkyriornas ritt”, helikoptrar i motljus, Robert Duvalls replik ”I love the smell of napalm in the morning”.
Dessutom är musiken ofta väldigt cool rakt igenom.
Men det är lätt att få nån slags själslig rening genom våld och explosioner så länge man kan slå av tv:n.
Veteranerna som upplevde krigen på plats vill sällan lufta sina upplevelser. Och ”Pacific”, som har svensk premiär i kväll på Canal Plus, känns genast som en serie om det som ingen vill prata om.
Jag har sett de tre första avsnitten av HBO:s nya serie om kriget mellan USA och Japan i Stilla havet, och de gör mig stum.
Precis som HBO:s förra serie om andra världskriget, ”Band of brothers”, är ”Pacific” producerad av Tom Hanks och Steven Spielberg. Men där ”Band of brothers” ofta fokuserar på hur en grupp människor svetsas samman under omänsklig stress är ”Pacific” som att stirra rakt in i ett öppet sår som långsamt ruttnar i tropisk värme.
Alla som gjort lumpen vet att soldater i fält bär sina fötter som den sista droppen vatten. Skavsår kan dränera en trupps moral och effektivitet lika mycket som kulor.
Och såna, eller liknande, detaljer får stor plats i ”Pacific”. Malaria. Dysenteri. Fukten och regnet och smutsen som får huden att mögla.
Det finns inget förment ”häftigt” eller ”vackert” med ”Pacific”. Bara en fasansfull och förfärlig hopplöshet.
Robert S McNamara, mest känd för att ha varit USA:s försvarsminister mellan 1961 och 1968, har kallat konflikten mellan USA och Japan för det brutalaste kriget i mänsklighetens historia.
McNamara var kapten i flygvapnet under Andra världskriget. Och tillsammans med den ökände generalen Curtis LeMay direkt ansvarig för att USA brandbombade och dödade mellan 50 och 90 procent av befolkningen i 67 japanska städer innan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki.
I dokumentären ”The fog of war” säger McNamara att han och LeMay handlade som krigsförbrytare. Och att LeMay erkände att hans beslut kunde anses vara omoraliska – om USA hade förlorat kriget.
– Men varför är det omoraliskt om man förlorar och inte omoraliskt om man vinner, säger McNamara och tystnar.
McNamara är lika tyst som de amerikanska soldaterna mot slutet av andra avsnittet i ”Pacific”. De sitter i en båtsmäss efter att ha vunnit slaget om Guadalcanal. Hemma i USA kallar tidningarna dem för hjältar. Men när soldaterna får veta det är deras reaktion noll.
De bara fortsätter att dricka kaffe.