Gnällandet är svenskens röst

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

KÖPENHAMN. Kära landsmän, skandalöst sura svenskar, ni är galna.

Även här, i den allra godmodigaste pölsans stad, gnälls det över ”Allsång på Skansen”, vädret och ”Sommar i P1”.

Det är förstås humor.

Jag tror inte mina fladdriga öron när vi slår oss ner på en currykycklingremouladsås-sylta i Nyhavn.

Där sitter en klase svenskar och gnäller.

Nå, jag gnäller, jag också.

Jag gnäller över att barnvagnar är så impopulära på smaksensationskrogar och även på bättre smörrebrödställen som klassikern Sorgenfri och nyheta Told & Snaps. De har inte plats för barnvagn. Inga kompakta krogar med dyra hyror har plats för barnvagn.

Därför hamnar vi, som alla andra turister, på Nyhavns pärlband av svenniga sandwich/hamburgare/rostbiff-restauranger. Men det duger gott.

helskärm

Pojkis (aktuellt namn för lille John) får plats och det är en finfuktig varm dansk kväll. ”En smak av kontinenten”, ja ni vet.

Jag beställer en pariserbiff, en Tuborg, en ”voksen” och njuter. Gemytet är direkt filmiskt och maten är bra här också. Alla njuter.

Utom svenskjävlarna bredvid, detta mitt magiskt sega folk uppfödda på tråkig mjölk och ett folkhem som aldrig blev vad någon hoppades på och sura poeter som Ulf Lundell, Kent och Lars Winnerbäck.

Familjerna vid bordet bredvid träffas uppenbarligen av en slump, de har inte setts på länge, de är från Värmland och kanske Blekinge, det är lite stelt, de talar om vädret och den danska kronkursen som är bättre än på länge, vilket är bra. Men snart:

– Ja verkligen, ”Allsång på Skansen” är så dåligt.

– Och ”Sommar i P1”. Mats Sundin var bra, men han var ju skit han också.

– Jag lyssnar inte på P1, men Anders Lundin borde de göra något åt ...

Och så vidare. Det fortsätter ett bra tag, det är häpnadsväckande.

Visst, de har ont om samtalsämnen, vem har inte det? Men att det första de gör vid mötet i detta dansksomriga fläsksvålgemyt är att hitta en gemensam, lätthatisk nämnare i ett par harmlösa underhållningsprogram i radio och tv – det är häpnadsväckande.

Men samtidigt självklart.

Vi är tokiga, vi svenskar.

För de är ju inte ensamma, detta är ingen slump. Detta är svenskens röst. Öppna vilken kultursida som helst och en korvrecensent tycker samma sak. Eller kolla in en omröstning på nätet. Allt är skit! Och är det inte skit så är det repriser av något som var skit. Och i tidningarna står bara skit och dessutom är vädret skit (efter tre veckor på raken med 27 grader och sol) och SJ är skit (fast 2 500 tåg per dag fungerar perfekt).

Vi är ett riktigt gnälligt folk, sura som ösregn. Värre än någon galghumoristiskt butter-men-het newyorker jag träffat.

Varför? Och även nu? Detta är ju vår bästa sommar i mannaminne.

Jag tror såhär: Vi har vår ångest, den betyder mycket för oss, den är tuff att bära, och vi orkar sällan ta ut den på oss själva. Så vi gnäller på Anders Lundin och sommarpratarna. Även i det danska gemytet, på semester.

Sorgligt sura är vi svenskar. Men rätt roliga, just därför.