Mellansnacket ren tortyr att titta på

Tänk er att ni träffar en mycket ytlig bekant och tvingas kallprata med honom i ett dygn.

Precis den stela känslan får jag av Lundins mellanprat i ”Allsång på Skansen”.

Jag tycker verkligen att uppträdandena i ”Allsång på Skansen” är fantastiska.

Sveriges mest erfarna artister som ger sitt allra bästa inför en miljonpublik. När det gäller artisteri i Sverige så bjuder allsången alltid på det bästa av det bästa. Annat är det med det som händer mellan låtarna.

För att ni ska förstå vill jag att ni sätter er in i följande scenario:

Du är på mingelfest. Du känner inte riktigt någon, alla är bekantas bekanta. Plötsligt får du syn på en kompis i vimlet och du blir så glad, så LÄTTAD, att du rusar mot honom. Han står med en person du inte känner alls. Du hälsar på din vän och din vän introducerar dig för främlingen. Ni står och språkar alla tre. Det är otvunget, du får feeling, det känns bra. Plötsligt avviker din vän till baren för att ta ett till glas vin och kvar står du med främlingen.

Allt förändras. Det blir plötsligt väldigt stelt. Där står du med en fullständig främling och mannen som band er samman är försvunnen. Och han säger jaha och blickar ut mot folkmassan och du säger jaha och smuttar på din drink. Och det är så stelt och hemskt och det enda du tänker är HUR LÅNG TID KAN DET TA ATT HÄMTA ETT TILL GLAS VIN!?

Och så börjar ni kallprata med varandra på ett fullständigt fasansfullt sätt. Du mår fysiskt illa av den stela atmosfär som plötsligt infunnit sig.

Exakt precis på pricken den känslan får jag när jag ser det så kallade mellansnacket under ”Allsång på Skansen”.

Anders Lundin står där med en artist och pratar på ett sätt som får mig att bli stel som en pinne i soffan. Jag tvingas mellan varje låt ta del av ett samtal som stapplar, haltar och stockar sig så till den grad att jag mår direkt dåligt i tv-soffan. Det rör sig inte om en intervju, det rör sig om kallprat av det värsta slag ni kan tänka er.

Jag förstår inte hur det varje gång kan gå så fel, hur det varje gång kan kännas så fruktansvärt fel när de står där och pratar.

Lundin ler och försöker vara trevlig, jaha, ni är ute på turné nu, och artisten svarar att javisst, hela sommaren och plötsligt blir det tyst, sedan pratar de i munnen på varandra, skrattar åt det lustiga i det och så stapplar samtalet vidare.

Det är tortyr att titta på.

Tortyr, säger jag!

Så också i går.

Härligt artisteri, alla inblandade musiker ska ha heder. Och så denna terror mellan låtarna, som gör att jag håller på att gå sönder som människa.

Sönder, säger jag!