”Jag kan inte bli en tjockis”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-29
Magnus Uggla om pressen på succé, sin åldersnoja – och att spela sig själv
En säsong blev två.
Nu är SVT:s populära profil mitt uppe i sitt andra äventyr.
Ni vet, han med för stor dunjacka och burrigt hår.
– Så småningom börjar man spela sig själv, säger Magnus Uggla.
Var fan är Magnus Uggla?
När Nöjesbladet träffar honom har han kurat upp sig med en mineralvatten vid ett hörnbord på Park hotell. Utanför fönstret ligger ett marsblekt Stockholm.
– Det är klart att det är en press att följa upp en succé som ”Var fan är mitt band?”. Man vill att det ska bli lika bra, helst bättre. Jag funderade väldigt mycket innan jag sa ja, jag var väldigt tveksam. Man är en idiot om man försöker upprepa en succé. Men det som lockar är att just bevisa att det går att göra en bra uppföljare, säger Magnus Uggla.
Hur mycket är du dig själv och hur mycket spelar du?
– I början av inspelningarna är man nervös och väger orden, så småningom börjar man spela sig själv. Man vet vad publiken vill att man ska leverera. Med en kamera i ansiktet spelar man till slut sig själv. Man går in och gör det man ska, självklart vill jag att programmet ska bli roligt. Man får tulla på det dokumentära, det sker i alla dokumentärfilmer.
En rebell på bloggen
Hur är det att spela sig själv?
– Det är väldigt lätt. Alla skådisar spelar sig själva. När de säger saker är det utifrån sig själva, det är halvskådespeleri man håller på med.
Över 30 år som artist med både melodifestivaler och krogshower i ryggen.
Trots detta bär Magnus Uggla fortfarande med sig någon slags rebellstämpel.
– Jag vet inte vad det beror på, jag känner mig inte så. Nu för tiden känner jag mig mest rebellisk när jag skriver några roliga och taskiga blogginlägg. Då kan jag känna lite av den känslan. Minst cool känner jag mig när jag går med gångstavar. Jag kommer att göra det senare i det här programmet. Men det blir något coolt att man är så cool att man kan visa att man går med gåstavar. Om du förstår vad jag menar.
Motionerar du?
– Nej, jag skulle önska det, men jag blir så slut.
Åldern en skräck
Hur är det att se jämnåriga på stan?
– Det är en skräck. Jag kan inte förstå att jag är lika gammal som dem, de ser väldigt gamla ut. Jag känner mig inte och tycker inte att jag ser lika gammal ut som mina 54-åriga kamrater. I första programmet träffar jag kommunalrådet i Kalix, han är jämngammal med mig. Vi lever inte samma liv vi två, känner jag.
Är inte det en lättnad?
– Att man är så där gammal, men att det inte ser så ut? Jo, men man förstår att man närmar sig döden när man ser de där människorna. Fast det är skönt, min bransch tvingar en att hålla sig ung, det går inte sunka ned sig och bli en tjockis. Det går inte.