Vasst och absurt – med Klungan

Sandra Wejbro

Så bra är ”På rätt sida om okej” på Södra teatern

Det är måsar på den ljusblå dekoren och finkostymer täckta i fågelskit, djurläten i publiken och hundar på affischerna. Umeå-gruppen Klungan gillar att hitta teman att bygga sina föreställningar runt  och här är det (djur)ljud.

Röster och chipsprassel från olika delar av salongen får lekfullheten på scenen att sippra ut mellan bänkraderna. Det är en smart inramning  men inte lika stark som familjetemat i förra showen ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter”. Scenen där en familj försöker hetsa pappan att supa för att han blir roligare då är fortfarande tragikomik i sin mest geniala form.

Grunden för Klungan är fyra ”I väntan på Godot”-liknande karaktärer djupt rotade i en nutida, svensk mylla av melankoli och folklig berättartradition.

Kulturdamen roligast

I centrum står figurerna  de återkommande, som Olof Wretlings fricirkusartist Katla, och de som bara får några repliker, som Mattias Franssons Lacken, en man som kämpar men aldrig lyckas omvandla sprit till rårakor. Roligast av de nya är Sven Björklunds kulturdam Agneta som försöker tvinga sin tonåriga emo-dotter att uttrycka landsbygdspolitiken i exotisk dans och vill att bönderna ska bli mer original och byfånar, som i Provence. Landsbygden borde vara mer shabby chic.

Rädd för Norris

Det är vass samhällsskildring, bortom krisande medelålders män och deras husaffärer. Klungans människor är snarare rätt trasiga, de försöker skaffa skyddad identitet i rädsla för actionhjälten Chuck Norris eller har inte lyckats hitta köket i sitt hem.

Den absurda humorn och lagren av ordlekar skulle kunna skapa distans om den inte vore så stadigt ankrad i existentiella bråddjup.

”Jag var verkligen sedd av mina föräldrar” förklarar Carl Englén i en scen. ”Problemet är att de inte gillade vad de såg”.