Girighet har blivit TV4:s nya slogan
TV-domarna
Usch, min larviga godtrogenhet.
Även en firma som tjänar 648 miljoner kronor om året vill ha ännu mer, såklart.
TV4 betyder skamlös girighet.
Politiker med Lena Adelsohn Liljeroth (M) i spetsen slopade för sex år sedan kravet på lokala nyheter i TV4:s sändningstillstånd. Häromveckan lättades regelverket ytterligare.
Nu har TV4 meddelat att man lägger ner kanalens lokal-tv, vilket innebär att 140 personer kan bli av med jobben.
Kulturministern är ”förvånad” över TV4:s beslut.
Alltså: Adelsohn Liljeroth är förvånad över att ett kommersiellt företag vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Är det sant, Sherlock!
Jo. Vad annat kan förväntas?
Men.
Jag är också förvånad, faktiskt, av andra skäl men lika naiva som ministerns.
Jag trodde att TV4, någonstans mitt i all välgjord men dum dans-tv, ville vara en kanal som åtnjuter respekt. Som det SVT light man, trots allt, har varit.
Nu struntar TV4 i allt.
Att ta bort något så utomordentligt demokratiskt viktigt som lokaljournalistik är själva motsatsen till att få respekt, till att ta samhällsansvar.
Förra året gjorde TV4 hela 648 miljoner kronor i vinst. Svårbegripligt stor summa.
Så har det sett ut länge, ibland mer, ibland lite mindre. Det finns inga verklighetsbaserade besparingskrav på grund av ”förändrade medievanor” eller annat direktörsbabbel.
Det finns bara girighet. Inte ens varumärket betyder något längre.
Redan i dag förknippas TV4 med trivial underhållning och reklamförstörda långfilmer. Kulturprogram saknas, liksom politiska opinionsprogram. ”Kalla fakta” är undanskymt och underfinansierat, och nyhetssändningar och morgonprogrammen saknar status. Därefter är det livsstil-, spel- och underhållnings- program och nån dokumentärer om ett spektakulärt skräckhus.
Vd Casten Almqvist kan inte ha agerat på egen hand, det måste ha varit ägaren Bonniers som gett policyorder om att det är okej att TV4 ses som vilket Kanal 5 eller TV3 som helst - bara man tjänar så mycket pengar som någonsin är möjligt.
Gamla fina Bonniers, en gång publicistikens och kulturens fanbärare, struntar i allt. Utom pengar. Sorgligt.
TV4 är inte längre ”en del av Sverige”, som kanalens slogan lyder. Såvida det inte betyder girighet.
Veckans...
BABE. Timbuktu. frasig text om Palme-mordet och ett skändat Sverige i hans nya låt ”Den svenska skammen”. Fin bit, fina beats!
MÄSTERVERK-ROMAN. ”Världen av igår”, Stefan Zweig. Alla läser den nu, och Wes Andersons film ”The Grand Budapest hotel” bygger på den. Boken skrevs just innan den världsberömde författaren Zweig tog livet av sig 1942. Boken förklarar varför. Han orkade inte med det kulturlösa barbariet, nationalismen och populismen. Och här är vi igen, 100 år efter första världskrigets meningslösa utbrott.
Litet har ändrat sig, liksom Zweigs prosa som verkar skriven i går.
TV. ”The Trip to Italy”, BBC2. Rob Brydon och Steve Coogan är tillbaka efter herrduomäster-verket ”The trip”. Som vi väntat. Imitationerna är roligast. Hahahahahahaha jag döööör.
FILM. ”The quiet roar”. Om att rannsaka sitt liv inför döden. Inte så lyckad som den kunde ha blivit, men så underbart att se Evabritt Strandberg briljera i huvudrollen. Dessutom Fassbinder-stjärnan Hanna Schygulla. Long time, no see. Vad nu det heter på germanska.
BIG CORP-INDIE. ”Sista fajten”, Faråker.
ÖRONMASK. ”Busy doin’n nothing” med Ace Wilder ringer ständigt i huvudet just nu. Bra öronmask om en latmask.
SKRÄLL. Stephen Colbert, från ”The Colbert report” på lilla Comedy central som först blev känd i Jon Stewarts ”Daily show”, tar över efter David Lettermans ”Late show” på gigantiska CBS. Jag älskar Stephen Colbert, men – nä. Folklig kan han nog vara, men inte tillräckligt hipp eller känd som sketchmästaren Jimmy Fallon på NBC:s ”Tonight show”. Fallon kommer äga 23.30-slotten, även om
finsmakare väljer Colbert. It’s complicated.