Poänglösa tolkningar har blivit norm
Och efter att ”Idol” och ”Så mycket bättre” är över kommer samma gamla vanliga fråga:
Måste det vara så här?
I helgen gick ”Idol” i mål.
Resultatet blev ungefär som väntat.
När namnen Hanna Ferm och Chris Kläfford nämns om några månader kommer majoriteten av Sveriges befolkning att rynka på pannan och undra:
”Vilka då?”
”Idol” kommer aldrig att bli en pålitlig stjärnleverantör för musikbranschen och storasystern Melodifestivalen.
Vi lever i ett för litet land. Det finns inte tillräckligt många och oupptäckta talanger.
Och en sak har fortfarande inte ändrats. De riktiga artisterna väljer nästan undantagslöst andra vägar än direktsända talangjakter för att utveckla sina färdigheter och förhoppningsvis hitta en publik.
Resten får härma originalen framför en jury av knallhattar som levererar en blandning av överdrifter och lögner eftersom det är ”bra tv”.
Sjöng Kläfford John Lennons ”Imagine” under finalen?
Kul. Verkligen. Originellt. Kan vi slippa att få höra det igen, tack?
Ungefär samtidigt som ”Idol” vaknade bakfull och städade undan konfettin avslutades också årets säsong av ”Så mycket bättre”. Nej, den där återträffen med deltagarna nästa vecka räknas inte.
Förut kunde tolkningarna i programmet ligga högt på, exempelvis, den strömmade jätten Spotifys topplista. Men i år har de riktiga hitsen och succéerna uteblivit.
Senast jag kollade låg ”Tänd ett ljus” med Triad, utgiven 1987, högre upp än allt som har framförts i ”Så mycket bättre” i åtta veckor.
Och inget ont om Sven-Ingvars. Men det finns ett litet problem i att det bästa avsnittet av ”Så mycket bättre” i år handlar om ett band som bildades 1956.
När ”Idol” och ”Så mycket bättre” kopplar greppet om vintern är det som att någon sänker ner Sveriges popkultur i en stor kuvös.
Det är två stora förklaringar till att covers blivit en kommersiell norm.
Det går även att stoppa in ”På spåret” och ”Ebbots ark” i den ekvationen, där musikunderhållningen också styrs av covers.
Oavsett om man är nykläckt eller etablerad måste man tydligen sjunga andras låtar för att antingen slå igenom eller för att sälja konsertbiljetter efter att karriären nått fram till medelåldern.
Och i de allra, allra flesta fallen handlar det om sämre versioner än originalinspelningarna.
Det är vansinnigt dumt. Men att mainstream är det knäppaste som finns är knappast en nyhet heller.
Parallellerna till filterbubblorna på sociala medier är så många och tydliga att man börjar fnissa.
Möjligheterna att aldrig behöva ta in nya och möjligen obekväma intryck har aldrig varit större. Man kan lugnt luta sig tillbaka och bada i en trygg rundgång av låtar man har hört förut.
Både ”Idol” och ”Så mycket bättre” börjar kännas irrelevanta. Programmen får dock en mycket gammal idé att kännas revolutionerande:
Vad är det för fel på ett format där artisterna sjunger sina egna låtar?
Någon som vet?