Staffan Hellstrand fyller folkpensionär: Känns udda
Publicerad 2021-05-14
Den 13 maj fyllde Staffan Hellstrand 65 år.
Han kan se tillbaka på en lång och framgångsrik karriär där ”Lilla fågel blå” hör till hans mest kända låtar.
– Jag kom på refrängen i tvättstugan och sprang upp och skrev ned den.
Musikern Staffan Hellstrand tillhör mer eller mindre vårt kulturarv. Med sina poetiska texter har han skaffat sig en plats i våra hjärtan, inte minst tack vare den makalösa hiten ”Lilla fågel blå”.
Idag torsdag fyller denne lågmälde stjärna 65 år och blir i lagens mening folkpensionär, något han tycker känns lite konstigt.
– Det känns ganska udda, jag känner mig ungefär likadan som när jag var 18 så identitetsmässigt betyder det ingenting. Jag spelar och skriver musik som om ingenting har hänt.
Firandet ligger han lågt med, det blir en lugn dag med familjen. Däremot har han till skillnad från många artister i nöjesvärlden haft fullt upp.
– Jag släppte en ambitiös temaplatta i slutet av förra året, samtidigt kom det en bok med alla mina texter med förord av Lars Norén. Därefter känner jag ett stort energitapp eftersom jag inte kan åka ut och spela.
Skivan som släpptes i november heter ”Mordet på Nürnbergbryggeriet” och det är ett konceptalbum. Hellstrand flyttade för fem år sedan till kvarteret där bryggeriet låg på Södermalm och blev fascinerad av en mordhistoria som ska ha ägt rum där. Det är även meningen att skivan ska bli musikal så småningom.
1993 fick du en Grammis för ”Lilla fågel blå” – din mest kända låt?
– Jag kom på refrängen i tvättstugan och sprang upp och skrev ned den. Men jag fattade inte direkt att den skulle bli en sådan framgång. Jag producerade en välkänd artist precis då och jag spelade jag upp ”Lilla fågel blå” i studion och då sa han att ”du får aldrig göra min låt så där hård, då kommer de aldrig att spela den i radion”. När det året var slut så var min låt den mest spelade, säger Hellstrand och skrattar.
Den lär handla om en barndomsvän som blev sjuk i psykisk ohälsa?
– Ja, precis. Vi var bästa vänner och han blev psykiskt sjuk, men han mår bra nu och vi har setts några gånger. Han vet att den handlar om honom, han insåg det och han gillar den.
Vad har den låten betytt för dig?
– Väldigt mycket, den står naturligtvis ut som min stora hit. Men det är inte min mest lönsamma låt, det är ”Fiskarna i haven”. Den är inspelad i ganska många länder i lokala versioner. Den har varit listetta i Danmark och inspelad i Polen och Mexiko, Irland och Estland. Jag tycker bara det är kul.
Du gav som sagt ut en bok med dina texter i höstas som hade förord skrivna av Lars Norén?
– Han stoppade mig på en gata på Södermalm en gång. Plötslig hörde jag ”Staffan Hellstrand!” och han förklarade att han gillar min musik. Det var fint i och med att han är ett så betydande namn i svensk litteratur. Några år senare skickade jag en förfrågan om han ville skriva förordet och det gjorde han gärna.
Det roliga är att din sambo Monica Förster, som är designer, är nästan mer känd än du i sin genre?
– Absolut! Jag fick precis ett exemplar av tyska Home Magazine, där skriver de om designers och där är Monica med som enda svensk bland väldigt stora namn i branschen.
Prata ni mycket om varandras konstformer?
– Väldigt mycket, vi är ju skapande människor båda två, men på olika sätt. Vi har kommit in i vad den andra håller på med. Jag har blivit mycket mer designintresserad.
Din bror gick bort plötsligt och oväntat för några år sedan?
– Ja, från en sekund till en annan helt utan förvarning. Det var väldigt chockartat. Jag hade precis gjort en konsert i Värmland och plockade ihop min gitarr, då ringde min andra brorsa. Det var en total chock. Det var ett hjärtfel som han inte visste om, han var bara 55 år. Vi var väldigt nära på många sätt, framförallt genom musiken.