Mitt missbruk har gått för långt – kräver ett AA-möte
Det finns inga ursäkter kvar längre.
Alla missbruk går till slut för långt.
I veckan letade jag förgäves efter ett AA-möte.
Skiten träffade fläkten när min flickvän och sambo ställde en bedrägligt enkel fråga en sen eftermiddag:
”Ursäkta, men vad håller du på med?”
Jag ryckte till, ruskade på huvudet och blinkade bort kallsvetten.
De senaste timmarna hade jag täckt för fönstren med tjocka täcken, rivit upp soffan och stoppat kuddarna på noggrant uppmätta ställen längs väggarna, pluggat igen dörröppningen till hallen med en madrass och slängt ut bordet, tv:n och krukväxterna i köket.
Det såg för jävligt ut. Klockan var inte ens fyra på eftermiddagen och jag höll redan på med att försöka förbättra akustiken i vardagsrummet.
Hur kunde det gå så här långt? Som så många andra sorgliga manshistorier började allt med en jobbig separation strax innan 40-årsåldern. I den kalabaliken ingick ett tröstköp av en rörförstärkare och ett par elektrostat-högtalare. Alla, eller åtminstone några stycken, vet hur otäckt och djupt det slukhålet kan bli.
Blickarna är jagade, händerna darrar
Vad jag vet finns det inga kända möten för Anonyma Audiofiler. Men jag kan föreställa mig hur ett sådant gruppsamtal skulle se ut.
Några män, det är alltid män, sitter i en cirkel i en perfekt dämpad källare. Blickarna är jagade, händerna darrar, någon stampar oavbrutet med foten.
”Hej. Jag heter Markus Larsson. Jag är 44 år gammal och audiofil.”
(Kollektivt mummel: ”Hej, Markus.”)
”Jag har suttit hela nätterna och surfat efter det lyxiga japanska hifi-märket Airtight.”
(”Det är hårt, broder, livet är hårt.”)
”Jag har sålt samlarobjektet Leben för att kunna köpa en Hegel-förstärkare, mest för att jag ville testa och inte visste bättre.”
(En lång och förskräckt tystnad.)
”Jag har... jag har... köpt en audiofil switch för att ’rena’ ljudet i min nätverkskabel.”
Vid det här laget reser sig mötets motsvarighet till Meat Loafs karaktär Bob Paulsen i filmen ”Fight club” sig upp. Mina ynkliga snyftningar kvävs mot hans tjocka bröstkorg. Han hyssjar och viskar:
”Det är är lugnt. Du måste vara snäll mot dig själv. Men lyssna nu. Det där märket du köpte passar ju inte alls till din nätdel, dina kablar och ditt rum. Finns mycket bättre switchar därute. Jag vet en säljare på Ebay som...”
Förtjänar en egen Pride-vecka, ett Audio Pride
Det kanske låter tragiskt. Men audiofiler borde inte behöva känna skuld och skam. I själva verket tycker jag att en av musikvärldens mest hånade och töntförklarade minoriteter förtjänar en egen Pride-vecka, ett Audio Pride.
Där skulle många ljudnördar kunna komma ut ur garderoben och tillsammans, inför släktingar och vänner och partners, hylla det klassiska ljudröret 300 B utan hämningar.
Det mycket långsamma och lågmälda tåget skulle åka genom ett Stockholm som kantades av allvarliga människor som står och kliar sig på hakan. Publiken försöker bedöma vilken ljuduppsättning i paraden som bäst återger musiken från rätt bortglömda albumet ”Communiqué” med Dire Straits.
Allt slutar givetvis hemma hos en rik audiofil med stor tomt i Nacka dit Chris Rea flygs in för att framföra skivan ”On the beach” i sin helhet.
För många män i min ålder slösar bort sitt liv
Det finns alldeles för många män i min ålder och uppåt som slösar bort sitt liv på att hata priset på plastpåsar, klimatforskare, feminister och kvinnor som skrivare ledare för Aftonbladet.
Tänk om de i stället kunde nöja sig med att luta sig tillbaka hemma, stänga av Twitter och bara jaga det perfekta ljudet av klockorna i Pink Floyds ”Time”.
Jag ser framför mig en helt annan och bättre värld.
För att citera en förmögen frifräsare från förr:
”You may say I'm a dreamer, but I’m not the only one.”