Nätskallarna är bara ledsna barn

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – VARJE LÖRDAG

Nätskallarna är här. Internets version av huliganer.

De hatar och misshandlar alla som har nåt som de inte har – och njuter när offren gråter i spalter och bloggar.

Samhället avskyr dem – men glömmer att de bara är ledsna barn.

Två före detta arga och unga 90-talspopmedieprofiler drabbades nyligen av självinsikt kring hur enfaldiga de var som barn.

Linda Skugge skrev i sin blogg: ”Jag önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden och få träffa mig som ung och helt enkelt gett mig själv ett rejält kok stryk. Det var ungefär det jag hade behövt.”

Skugge drabbades därpå av sina unga jag och slutade blogga.

Andres Lokko sa i Sydsvenskan:

”Den sista personen jag skulle vilja träffa på jordklotet är mig själv som 23-åring.”

Indeed, men vilken 23-åring fattar det? Bara Bob Dylan då han som just 23-åring skrev en sång om sig själv i framtiden, den klassiska raden ”I was so much older then, I’m younger than that now”.

Man blir på många vis yngre med åren, framför allt inträffar en humor, ödmjukhet och distans som barnet saknar.

I dag är barnen urspårade igen. Med ett så förnämligt och tanklöst blixtsnabbt masskommunikationsmedel som internet har de lyckats skapa dålig stämning i hela Sverige.

Deras anonyma hat, bitterhet och verbala våld har blivit en ny ungdomskultur.

Nätskallarna är en modern korsning av 60-talets bonnraggare, 80-talets missriktade skinnskallar och 90-talets urbana fotbollshuliganer. Men bara med dumma ord på nätet.

De gillar att misshandla, har sitt eget, ganska häftiga, värdesystem och njuter av makten det ger att se en kränkning lyckas. Vad de vill är oklart, men barn vet ju aldrig vad de vill, bara att ingen annan heller ska ha det.

De är självfallet mycket enfaldiga och obehagliga, och det vuxna samhällets upprördhet är lika förutsägbar som den varit mot alla ungdomsrevolter i alla tider.

Men. De är bara barn, inte på riktigt. Inga vuxna slåss. De kan inte tas på allvar för de är okvalificerade, tills vidare.

Nätskallarna kommer precis som alla andra vuxna titta tillbaka på sig själva som 23 år gamla och skratta åt sig själva med djupt, lätt kokett, självförakt.

Kanske kommer de att anklaga föräldrarna för att de överlät uppfostran till alltmer vulgära, förljugna och kommersiella tv-program och allt råare tidningsskribenter och debatter.

Men just nu kan vi bara titta på dem med den överseende kärlek och varma ömhet som man alltid tittar på barn med, och vänta på att deras värld växer.

Det vackraste som finns är när människor når självinsikt och blir vuxna.

Veckans bästa

Fråga Fredrik:

Fredrik Virtanen