Alla borde vara lite mer som Lill-Babs
Uppdaterad 2018-08-20 | Publicerad 2013-01-06
Det är som att hon alltid har funnits i våra liv.
Men Lill-Babs lyckades i sitt avsnitt av ”Stjärnorna på slottet” ändå få gamla historier att kännas som att hon aldrig hade berättat dem förr.
Redan när jag växte upp på 1960-talet kändes ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” som en mossig låt. Spontana tanken för en 10-åring som just hade upptäckt The Beatles var ju: Vad är det för kärring i folkdräkt som har sjungit in den där töntlåten?
Någon ”kärring” var Lill-Babs ju förstås inte då. Är det inte nu heller. En fräschare 74-åring är svårt att hitta.
Var ändå lite orolig inför hennes avsnitt av SVT:s succéserie. Förväntningarna är höga när drygt två miljoner tittar. Hennes memoarer kom redan förra årtusendet. Hennes artist- och privatliv har tröskats sönder och samman i tidningar och tv-program. Finns det verkligen en enda sak att berätta, som vi inte har hört förut?
Men sedan är det ju något med hur hon berättar.
Var och recenserade premiären på hennes avskedsturné på Gotland för fyra och ett halvt år sedan. Att hon sedan har fortsatt att uppträda även efter den är väl en sak. Men då blev jag faktiskt förvånad över hur oerhört imponerad jag blev av hennes föreställning. Hur hon gav av hela sitt hjärta när hon sjöng och berättade om sitt liv. Vilken enorm publikkontakt hon hade. Hur folkkär hon är.
Förstod då också att hon jag tyckte var en kärring när jag nyss hade upptäckt The Beatles, hon hade ju i samma veva träffat Beatles – och fått skriva autografer åt dem!
Hon berättade lika engagerande i gårdagens program som på scenen.
Om allt från hur hon blev gravid som 15-åring och fick sitt första barn, något som var tabu på den tiden, till de jobbiga känslorna kring tv-programmet ”Här har du ditt liv” när programledaren Lasse Holmqvist (1930–1996) hade släpat dit massor av hennes exkarlar.
– Jag kanske ska börja förklara för dig att vi kunde bara få tag i några stycken, sa Holmqvist i programmet – ett svårslaget bottennapp i kvinnoförnedring.
Det var nytt, åtminstone för mig, att Lill-Babs själv tyckte låten om Klas- Göran var löjlig – men att den betalade radhuset åt familjen.
Allra mest slogs jag ändå av när och hur hon beskrev värmen och gemenskapen i sin familj. I med- och motgång. Tänk vad mycket bättre vår värld skulle vara, om alla var lite mer som Lill-Babs …