Bitvis briljant och inte riktigt klokt
Publicerad 2012-01-22
Claes Eriksson ensam är bitvis briljant.
Galenskaparen ger oss både det högsta och det lägsta i underhållnings-Sverige.
Det högsta är ett par smarta filosofiska och roliga texter av samma klass som Tage Danielsson eller Povel Ramel.
Det lägsta är, naturligtvis, göteborgsvitsar.
Det jobbiga med Claes Eriksson kroniska ordvitsande och antika anekdoter är att de är roliga. Man skrattar mot sin vilja, tårarna rinner nedför kinden medan man skäms över att att ha fallit för en lokaltidningslustighet om hunden som kommer in på en telegraf.
Snabba skämt
Showen har högt tempo och är charmigt oförutsägbar. Ibland prata, ibland några snabba skämt, ibland en sång. Många utklädnader. Första akten avslutas med ett långt mycket bra nummer om olika sorters skitsnack, ”Fikonspråk”. Men det är efter paus det blir allra bäst, med fina ”Sista versen” om vad vi gör med vår planet och djuren. Följd av den fantastiskt underhållande ”MoppeMakt” där Claes Eriksson är en begränsat begåvad 55-åring som hoppas gå med i mc-klubb men väntar på lämplighetsintyg för körkort.
Klok och oklok
Han är också fantastiskt rolig som tråkig talesman för konstförenings lotteri.
Ibland verkar han väldigt klok,
ibland inte riktigt klok.
Det är bra.