Bra filmer får ge plats – åt en omogen banan
Sean Banan floppar på bio.
Trist med tomma salonger. Trist för alla bättre filmer som aldrig får chansen på bio.
Söndag eftermiddag. Jag köar för biljett till ”Sean Banan inuti Seanfrika”. Det står att det finns 500 biljetter kvar till den föreställningen.
9 personer sitter utspridda i bänkarna när ljuset släcks. Det är väldigt tyst i Sergels största salong. Ingen skrattar.
Det är en bedövande dålig film. Bananen är omogen, en grön komiker som försöker få skratt med pinsam pubertetshumor.
Är synd om allihop
Av folk som inte kan göra film, inte skådespela. Men det är inte deras fel. Amatörer som har försökt göra film med någon sorts entusiasm. Det är synd om Sean Banan. Det är synd om Kikki Danielsson och Johannes Brost.
Det märkliga är att någon sett detta och bedömt att det är värt att visa på bio. En kopia hade varit underligt nog. Men 116 kopior!
Det är en spekulation som slagit väldigt, väldigt fel.
En enda kavalkad av bloopers
På söndagen hade ”Sean Banan inuti Seanfrika” hela sju visningar på Sergel i Stockholm. Både i salong 1 och 3.
Samtidigt fanns det biopublik som ville se ”Tinker, tailor, soldier, spy”. Eftermiddagens två föreställningar av den var slutsålda. Alltså folk som inte fick biljett.
Det är det ena problemet med att ”Sean Banan inuti Seanfrika” tar plats runt Sverige.
Ett annat är alla de filmer som inte alls får chansen på bio.
Förra veckan såg jag i Berlin Steven Soderberghs ”Haywire”. En välgjord actionthriller med Ewan McGregor, Michael Douglas och Michael Fassbender.
Den får inte svensk biopremiär. Det fick inte heller brittiska ”Flickorna i Dagenham”. Man kan länge lista sevärdheter som inte går upp.
Kikki Danielsson pratade om ”Sean Banan inuti Seanfrika” i januari. Hon såg fram emot att se de misslyckade tagningarna, det som brukar kallas bloopers, bli bonusmaterial och eftertexter.
Kicki fick mer än vad hon önskade. Hela ”Sean Banan inuti Seanfrika” ger misslyckade tagningar ett ansikte.