Peter Gabriel står på tur att hipsteradlas
Det våras kanske inte för Frankenstein.
Men däremot börjar Peter Gabriel sakta tina upp efter åratal i frysboxen.
Förut handlade koll om att vara först.
Men det går inte längre.
I dag sprids informationen så snabbt att det inte går att mäta turordningen på nya upptäckter.
– Jag hittade King Krule 1,2 mikrosekunder före dig.
– Åh, nej. Jag måste genast andas i en blå Polly-påse.
Först är så 1993. Först är så gammalt att det, precis som rockgruppen Sugar, inte finns.
När hela musikhistorien blixtsnabbt finns tillgänglig för alla får experterna i stället gräva fram äldre namn och uppfinna teorier om varför just de förtjänar att omvärderas. Gärna då namn som har hamnat i radarskugga och blivit utskällda av rockkritiker som baserade sin smak på punkens stil- och musikideal.
Principen påminner om när Quentin Tarantino återuppväckte John Travoltas karriär i ”Pulp fiction”.
Har varenda tuva vänts upp och ned nu? Typ. Men något säger mig att Peter Gabriel står på tur att hipsteradlas.
Efter att Gabriels ”Games without frontiers” spelades i säsongsfinalen av omtalade tv-serien ”The americans” – utsökt låtval – startade islossningen. Och nu ges albumet ”...and I’ll scratch yours” ut, där olika artister tolkar Peter Gabriels musik. Det är ett svar på Gabriels coveralbum ”Scratch my back” från 2010, där den brittiske symfonirockmagistern gjorde låtar av bland andra Radiohead och Bon Iver.
Meningen var att samma artister skulle återgälda tjänsten och spela in varsitt av Gabriels solospår, men ”...and I’ll scratch yours” har blivit försenad eftersom flera av dem vägrade delta, däribland David Bowie och Neil Young.
Uppställningen på ”... and I’ll scratch yours”, från Arcade Fire till Regina Spektor, liknar spelschemat på Way Out West. Bäst lyckas de som håller sig nära originalet, som Elbow i ”Mercy street”. Mycket av det som Gabriel släppte på 80-talet låter märkligt nog modernare än efterföljarnas musik.
Samlingen är främst en påminnelse om att Peter Gabriel gjorde några av sina bästa inspelningar efter att han slutade klä ut sig till solros i Genesis.
Lyssna på
”The worse things get...” (album, Neko Case)
Lika bedårande americana som Ryan Adams.
”The evil one” (album, Roky Erickson)
Finns på Spotify nu. Hörde jag ett sjufaldigt leve?