Rädslan gör det svårt att andas
Deportees fångar den låga stämningen 2015
Klickar fram ”The big sleep” med Deportees på skärmen.
Trycker på repeat.
Och stannar kvar där.
Det kanske är åldern. Det kan vara så. Kanske.
När jag träffar en av mina bästa vänner känner jag igen honom, men inte våra samtal.
Det har varit ont om goda nyheter år 2015. Hur är läget? Svaret på den obligatoriska frågan liknar väderrapporter där meteorologen står framför kameran och berättar om lågtryck och åskväder och smältande glaciärer på Grönland. Solen skiner någon annanstans.
Vi pratar om separationer och skilsmässor som sliter isär människor vi tycker om. Vi pratar om släktingar som har fått cancer. Vi pratar om begravningar och hur vår föräldrageneration, 40-talisterna, på allvar börjar tyna bort, en efter en. Vi pratar om panikångest och stress och terapi.
Och vi pratar, lite skamset, om hur bekvämt det är att över huvud taget ha tid och ork att sitta och älta saker som min pappa skulle ha sammanfattat så här:
”Det är som det är.”
Sedan hade han spillt upp en kopp kaffe, tittat ut genom fönstret i Tornedalen och funderat på när han ska byta till vinterdäck.
Men framför allt pratar vi om politik, fascism och rasism. Sedan pratar vi om rasism, fascism och politik. Ölen smakar ingenting. Min vän säger att han ska skola om sig från journalist till ett mer efterfrågat yrke och söka asyl i Kanada, halvt på skämt och halvt på allvar.
Efter Trollhättan och efter att landets tredje största parti hotat med ”utomparlamentariska metoder” för att gripa makten börjar det bli svårt att ta in rubrikerna, utspelen och analyserna.
Det växande hatet på nätet och i Riksdagen, den till synes oundvikliga glidningen mot en allt mer öppen och offentlig rasism, terrorattackerna på flyktingförläggningar och hetsen mot utsatta minoriteter, har varit hemskt att ta in i flera år.
Trycket över bröstet släpper inte. Oron och rädslan gör det svårt att andas. Kylan blir allt starkare mellan under- och medelklassen, de fattiga och de rika, städer och landsort, vänner och släktingar.
Därför är det så skrämmande lätt att just nu omfamna Deportees. Popgruppen från Vindeln i Västerbotten kallar sitt senaste album för ”The big sleep”. På omslaget tornar tunga och olycksbådande moln upp sig över en solig sandstrand. Det är en melodramatisk och bra bild av hur musiken låter.
I intervjuer har medlemmarna lågmält och artigt berättat om sin pessimistiska världssyn. De ser en värld som går sönder av orättvisor, ojämlikhet och koldioxid.
Låtarna hade lika gärna kunnat handla om trasiga relationer. De hade kunnat handla om alla förbannade depressioner som antingen drabbar dig själv, någon som du inte kan vara utan eller både och. Men utifrån det personliga och lilla och vardagliga beskriver Deportees något större och allmängiltigt.
Jag har inte hört ett popalbum i år som fångar den tunga och modlösa stämningen vintern 2015 bättre.
Melodierna är så gnistrande vackra. Sångaren Peder Stenbergs röst är hela tiden på väg bort, som bilarnas rödljus i snörök, som om han inte orkar längre.
Vissa dagar kan jag inte lyssna färdigt på låten ”Terror”. Nej, det går inte. Den är för mycket.
Poängen med popmusik är tröst. Visst finns det tröst i ilska, i slagord, i kampvilja och i motstånd. Men det finns också en stor tröst i musik där lyssnaren får krypa ihop i en mental fosterställning, vila ett tag och hämta kraft.
Det är som det är. Och det måste snart bli bättre.
Markus topp 3
1 ”Hello” (singel, Adele)
Adeles nya blockbuster verkar lika påkostad som tre James Bond-filmer. Obehaglig och vacker ballad som kommer lika nära som ett sent telefonsamtal på natten.
2 ”The ties that bind” (kommande box, Bruce Springsteen)
Kan ju inte låta bli att bli alldeles ... svettig av att Springsteen äntligen släpper sin sedan länge utlovade ”The river”-box. Blev han någonsin bättre än 1980? Domstolen befinner sig fortfarande i svåra överläggningar.
3 ”Fargo” (säsong två, HBO Nordic)
Bäst på tv. De två första avsnitten av andra säsongen har varit fenomenala. Fortsättningen kan bli hur bra som helst. Ted Danson! Kirsten Dunst! Brad Barrett Brad Garrett? Storebrorsan i ”Alla älskar Raymond”? Som skurk? Tja, varför inte?