”Mad men” får det gamla att låta hett
Bee-oo, bye-oh, bee-oo, boo.
Won’t you botch-a, botch-a-me, kiss me.
Ja, musiken i ”Mad men” är precis lika bra som resten av serien.
Ni kommer inte undan ”Mad men” i den här spalten heller.
10-talets första och största mediahajp är glädjande nog överallt. Bli inte förvånade om sportkommentatorn Jacob Hård snart börjar använda Bertram Cooper-referenser under vinterns skidtävlingar.
Jag har naturligtvis inte gjort en exakt mätning – mina linjaler är inte tillräckligt långa – men antalet spaltmeter borde vara lika omfattande som när Ricky Gervais tog humorn till en ny nivå med ”The office”.
Finns ingen anledning att klaga. Få serier förtjänar en lika förbehållslös beundran som ”Mad men”. Det är en fyr som leder vilsna själar rätt över ett stort hav av skit. Det ger mig dessutom en fullt godtagbar ursäkt att skriva om seriens musik.
”Mad men” är anledningen till att Rosemary Clooneys tramstrudelutt ”Botcha-a-me” ständigt letar sig in i mina spellistor (låtens text är citerad överst i ingressen).
I alla tv-serier värda namnet är låtvalen precis lika viktiga som handlingens nyckelpersoner och rekvisita. Att exempelvis plocka bort Vic Damones grandiosa evergreen ”On the street where you live” från seriens första säsong vore som att förbjuda martinidrinkarna under Don Drapers affärsluncher.
Framför allt förstärker låtarna de viktigaste avsnittens slut med exakt samma precision som ”Uppdrag mord” eller ”Sopranos”. Ingen som sett andra säsongens avsnitt där personalen på reklamkontoret får Marilyn Monroes dödsbud kommer nånsin att glömma hennes version av ”I’m through with love”.
Eller när den oberäknelige prästen father John Gill plötsligt plockar fram en akustisk gitarr, sätter sig på sängkanten och river av Peter, Paul and Marys gospel ”Early in the morning”.
”Mad men” får gammal musik att kännas så modern att låtarna kan förändra vårens klädmode.
Av alla listor och sammanfattningar om 00-talet som våldtog både öron och ögon i fjol fanns det en självklar vinnare – magasinet Words specialnummer om ”the noughties”. Kanske inte marknadens piggaste och yngsta analys, men griniga gamla gubbar och kvinnor har ofta en avundsvärd klarsyn.
Och min åsikt beror inte alls på att jag själv fyller 40 om – censurpip – år.
Inte alls.
Ett nytt decennium. Och vi har fortfarande en statsminister som lyssnar på Da Buzz.