Jag skäms – och ropar på Charlie

Jag är ganska långsint när det gäller mig själv. Har jag en gång gjort bort mig så glömmer jag det aldrig. Jag kan ligga och älta mina egna pinsamheter flera veckor, månader efter att de ägt rum. Det kan till och med gå ÅRATAL och så plötsligt drar jag mig till minnes hur jag gjort mig skyldig till någon fenomenal pinsamhet vid något tillfälle och reaktionen blir rent fysisk. Jag säger NEJ NEJ NEJ högt för mig själv och så känner jag för att springa in i en vägg och tuppa av. Jag kan fortfarande i?dag tänka på mitt första möte med Victoria Silvstedt, jag skulle intervjua henne, och hon hälsade på sitt medvetet sexy-porriga sätt ”hello baby boy” och jag ville vara lite cool och lite ”med i matchen” och svarade snabbt ”hello baby boy” tillbaka. Det här hände alltså 2003, men jag kan fortfarande idag tänka på episoden och väsa ”idiot” till mig själv.

Sannolikt kommer det att ta ett bra tag innan jag glömmer vad som hände mig i veckan. Jag tar det i historisk presens, blir bättre känsla då, okej?

Jag sitter på Rute Stenugnsbageri på norra Gotland. I bärselen har jag min nyfödda dotter Charlie. I ena handen har jag en kaffe och i den andra en DN. En medelåders man vandrar upp för slänten mot bageriet och jag ser hur han får syn på mig och han stannar liksom upp i steget och byter riktning mot mig. Han har vänlig blick, han tycks komma i goda avsikter. Mannen säger att han inte alls vill störa, men han fann det så lustigt att han såg mig här precis när han börjat läsa min bok. Jag erkänner att det var en lustig slump och han säger att han är förtjust i boken, ”RIKTIGT förtjust faktiskt”.

Och jag blir väldigt glad av att höra det och försöker artikulera det för honom. ”Vad glad jag blir. Tack så hemskt mycket”, säger jag. Och så står vi där tysta.

”Den är RIKTIGT bra alltså”, säger han och ler och jag ler igen och nickar. “Tack”, säger jag.

Och samtalet synes verkligen vara över, men så ser jag hur han plötsligt samlar mod. Samtalet är inte alls över.

”Jo, jag tänkte?…” säger han och kliar sig i skägget och ser lite olycklig ut. Han tar ny sats och omformulerar.

”Jo, jag kom just på det att jag faktiskt har boken i bilen. Är det?..? Skulle det?… Vill du?..?”

Jag blir genast lycklig, jag förstår honom, han vill att jag skriver en hälsning i boken. ”Absolut! Jag skriver gärna i din bok”, säger jag och den vänlige mannen med det försynta leendet blir så väldigt glad. Och han säger ”va-kul” och vänder mycket tvärt om för att hämta boken i bilen.

Och han tar några steg och jag ser hur han skyndar ner. Han har bråttom till bilen, jag antar att den här vänlige mannen tycker att han tar upp min tid. Jag känner inte att han tar upp min tid alls, men jag tror att han känner det. Därför börjar han hasta så fasligt.

Samtidigt har Charlie vaknat i bärselen, hon kränger till våldsamt i sidled så att hon nästan trillar ur och jag säger till henne: ”Men oj oj oj! Du måste lugna ner dig lite nu!”

Och mannen stannar upp, vänder sig om, ser lite olycklig ut och säger: ”Absolut.” Och så vandrar han lugnare ner mot bilen.

Och jag tänker DET HÄR ÄR INTE SANT. Den vänlige mannen tror att jag kommenderade honom att gå långsammare till bilen. Han tror att jag satt där och tittade på hur han fick bråttom och kommenterade det genom att säga OJ OJ OJ, DU MÅSTE LUGNA NER DIG LITE NU. Och jag ser hur han lunkar långsamt, långsamt mot bilen och jag drabbas av sådan panik att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag måste på något sätt få honom att förstå att det var till Charlie jag ropade. Så jag ropade mycket högt: ”Charlie! Lilla gumman! Nu måste du vara lugn!”

Mannen fortsätter att vandra lika långsamt, nästan släpigt mot bilen, och jag skriker: ”CHARLIE! LUGN!”

Jag fortsätter, vrålar ut över slätten.

”LUGN CHARLIE! LUGN!”

Mannen kommer tillbaka från bilen. Han spankulerar nu. Strosar fram. Det går olidligt långsamt.

Jag skriver min hälsning.

Jag säger: “Min dotter Charlie. Hon är så?…?rivig.”

Den vänlige mannen ler ännu en gång, tackar så hemskt mycket för boken och ger sig av.

Jag tänker just nu något som jag kommer att tänka om 20 år: NEJ NEJ NEJ.