Glöm aldrig De Fyra Elementen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så var hip hop på 90-talet.

Hahahaha, 90-talet var så jävla roligt, tänker jag medan jag röjer ur lägenheten och cd-skivor med hiphoppionjärerna Latin Kings, Petter, Feven, Wrede, Rusiak, Ayo, Blues och Ken dyker upp bakom fyra dammiga Nas-skivor och en Rakim-samling med stearin på.

De Fyra Elementen. Hiphopens Fyra Element.

Smaka på dem, minns dem, de är historia nu.

Det tjatades om de där sabla elementen som vore de var en ortodox religion och om den religionen inte följdes slaviskt så var allt inte bara keff utan världen föreföll också att kunna gå under.

Hiphop var: b-boying (breakdance), dj-ing (skivspelande), graffiti (klotter), mc-ing (rap) och utan samtliga dessa fyra element var det inte äkta hiphop, inte en suck.

Det var crazy tider.

De svenska hiphoparna stod i märkeshoodies, kepsar, jättebyxor och mungiporna neråt och orerade om De Fyra Elementen för aningslösa allmänreportrar som inte visste bättre än att ta saken på allra högsta allvar – det var ju tonåriga experter som talade.

Man kan tänka sig att det började exakt så i New York i slutet av 70-talet när någon kritvit reporter från New York

Times åkte ut till takfesterna i Bronx och frågade kidsen ”vad är det här för något spännande ni håller på med?” och så försökte Grandmaster Flash eller Sugar Hill Gang säga att ”jo, det här är hiphop serru och förutom att rappa så dansar, målar och spelar vi skivor på festen också. ”Aha, som fyra element?” ”Whatever dude”, och reportern slickade sig om munnen och tänkte ”aha, oj, fyra element ska’re va’!” och skrev en artikel med emfas på något jävla regelverk medan jamaikanerna som uppfann festen eller Dj Kool Herc inte tänkte mer på saken, de svängde med en spliff till ”Rappers delite”.

Sedan kom det allvarliga typer som Chuck D och KRS-1 med ännu allvarligare fans och därpå de gravallvarliga hiphopteoretikerna som spikade upp De

Fyra Elementen på kyrkportarna och när den informationen – det här nästan var innan internet – hade filtrerats till Sverige 15–20 år senare så var spralligheten

utbytt till ett buttert fingerpekande.

De fyra elementen.

Vi måste respektera de fyra elementen.

R-e-s-p-e-k-t-e-r-a.

Hiphop skulle, omedelbart, tas på allvar på ett sätt som rock jobbat i 50 år för att uppnå. Hiphop var konst. Conscious var the shit. Allt var medvetet på 90-talet, även om det rörde sig om något så trivialt som att ha roligt på klubb. Ordet kreddpajas myntades (av mig 1999 enligt mediearkivet Retriever Research, vilket är ironiskt eftersom jag själv regelmässigt kallats det; allt är relativt) om minst lika gravallvarliga house-dj:s som avskydde Britney Spears för att hon gjorde glada hits och Kent som förvisso var gravallvarliga men hade fel hudfärg och gjorde synthpop.

Nå, hiphopens oomkullrunkeliga element var det ja.

Det gjordes till och med en låt som hette ”De tio budorden” med – aahahahahaaaa – texten:

”De fyra elementen som gör hiphop/måste respekteras annars dör hiphop”.

Ridå ner. Där, kring år 2000, begravde hiphopen sig själv i självgodhet och det hjälpte inte att Petter hade börjat lyssna på Jay-Z. I dag är det bara Mange Schmidt kvar på listorna från ursprungsgänget och han är som alla noterat helt befriad från besvärande pretentioner och genrens kung är en skämtare vid namn Markoolio.

Det var andra tider då, larviga på ett annat vis än dagens hejdlösa tramstider.

De där rapparna ska ha all respekt. De hatade journalister, mest av allt oss som försökte lansera dem för vi fattade inte riktigt, och de bar sina Fyra Fucking Element som den sista droppen vatten och en vacker dag kommer jag minnas vårt allvarliga, viktiga 90-tal som de gamla minns sitt 60-tal men just nu skrattar jag varmt, hysteriskt och lite generat.

De Fyra Elementen.

Glöm aldrig bort dem.