Jag köper gärna grisen i säcken
Jag vill inget veta.
När jag ska se en ny film vill jag känna till så lite som möjligt.
Till skillnad från amerikaner. De vill vet allt. Tyvärr.
Jag tycker om att sitta framför en vit duk.
Utan en aning om vilken upplevelse som väntar.
En idealvisning är fortfarande den i Cannes 1994 när Quentin Tarantino kom med ”Pulp fiction”. Vi visste att han hade regisserat och några av skådespelarna. Inget mer.
Perfekt.
Men i USA vill en avgörande del av biopubliken inte ha det så. De vill veta i förväg exakt vad de ska se. Undersökningar visar detta.
Filmbolagen följer deras önskemål. Detta har fått trista följder.
1) Hollywood gör trailers som berättar alldeles för mycket om filmen de ska locka oss att se.
2) Hollywood gör uppföljare som är precis likadana som den förra. ”Baksmällan II” är ett akut fall.
Jag köper gärna grisen i säcken. Jag gör gärna en resa i det blå utan att veta vilket resmålet är.
Därför sitter jag ibland på bio och blundar när det drar ihop sig till trailer-kavalkad.
Det här är inte helt enkelt.
Även jag är förstås nyfiken på att se hur nya Tintin ser ut, när Steven Spielberg och Peter Jackson samarbetat. Även jag kan frestas av trailern till ”Super 8” eller andra kommande snackisar. I synnerhet när det är sådana trailers som inte berättar allting.
Jag är också av den sorten som gärna ser om filmer. Då är naturligtvis överraskningen borta, men det finns andra saker att upptäcka och njuta av vid andra och femte titten.
Jag kan uppskatta filmer som är gjorda på böcker jag läst. Bilderna och sättet att berätta kan ändå kännas nytt och oväntat.
Visst kan man njuta av det bekanta.
Men det finns en ängslig övertro bland filmbolagen på att göra samma filmer om och om igen. Antingen som uppföljare eller nyinspelningar eller med ännu en version av en välkänd figur.
Därför får vi även denna sommar olika sorters repriser på bio.
Jag har större förväntningar på de nya historierna. Ella Lemhagens ”Kronjuvelerna”, JJ Abrams ”Super 8”, ”Hanna” och den italienska ”La prima cosa bella”, franska ”Potiche” och ”Bridesmaids” som jag redan vet är rolig. Plus mycket annat.
Och bäst av allt. De vi inte känner till. Filmerna vi inte visste att vi ville se men som lever kvar länge.