’Gud har jävligt mycket humor’

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-14

Mia Skäringer om sin tro, 30-årsvision och hatkärlek till Kristinehamn: Jag kände mig som instängd i en ostkupa

GÖTEBORG. Mitt i sin skilsmässa moonade hon åt Gud.

Han svarade med en ny kärlek, ett nytt år – och nya succéer för Kristinehamns roligaste export.

– Jag tror att Gud har jävligt mycket humor. Han är som jag och Klara är när vi skriver manus, säger Mia Skäringer.

Något dramatiskt skulle hända när hon fyllt trettio år.

Hela sitt liv har Mia Skäringer anat det.

År 2007 blev det besannat.

Å ena sidan: framgång. Hon och Klara Zimmergren slog igenom rejält, när radioshowen ”Roll on” blev tv-serien ”Mia & Klara”. Å andra sidan: död. Först avled hennes pappa i en drunkningsolycka. Sedan skildes hon från sina barns far.

– En skilsmässa är värre än en död, säger hon. En fruktansvärd sorg . Att bara få ha sina barn halva tiden är hemskt. Men vår skilsmässa var inte geggig. Om man har försökt allt, och ändå inte gör varandra glada, är det en utväg där man gör det bästa för alla. Det går bra att skilja sig, det är inte jordens undergång.

Visade rumpan

Snart fann hon en ny kärlek, flyttade in i hans hus och landade.

Dessförinnan hade hon gått ut en natt och visat rumpan. Mot himlen till.

– Jag gör så ibland. Jag är inte kristen, men jag är troende inför mig själv. Jag kan tycka att det blir lite väl stora utmaningar och vill bara be min Gud dra åt helvete. ”Nu får du fan skärpa dig och hjälpa mig”, liksom.

Funkade det att moona åt honom?

– Ja. Jag tror att Gud har jävligt mycket humor. Han är som Klara och jag är när vi skriver manus. Han ger mig små signaler nästan varje dag, och de går väldigt väl ihop med min inre röst.

Mia Skäringer och jag är kristinehamnare. Sådant kan hanteras på olika sätt. Jag har skrivit en roman, ”Picasso valde också Kristinehamn”. Hon har skapat humorkaraktärer färgade av hemmiljön.

Hon flyttade när hon var sexton, hon vill aldrig flytta tillbaka.

– Att växa upp där var jättesvårt, säger hon. Jag fick inte plats. Jag kunde inte hitta mig själv, för det fanns så givna mallar. Jag kände mig som instängd i en ostkupa.

Ändå verkar du gilla den lilla tillvaron, med familjevardag på en liten ö.

– Det är annorlunda att bo nära en storstad. Det är högre i tak. Jag mår dåligt när jag ser Kristinehamn bygga stora varuhus, med enorma parkeringar där det står tio bilar. När man går in är det skitkallt och inga människor. Mormor och morfar säger att det är så gött att det alltid finns parkering, men för mig är det ångest. Att det finns så många fler parkeringar än människor.

Får panik av stan

Varför?

– Jag kan inte vara på en plats som inte växer. De sätter upp stolar på Ica Maxi för att folk ska kunna titta på varandra, äta korv och skvallra. Naturen och kyrkorna kan jag tänka på, men inte själva staden. Som gågatan. Eller Lyran, den hemska gallerian. En sminkaffär, en skoaffär, någon tom lokal och en jävla bowlinghall. Sådant får jag panik av.

Samtidigt lever både era karaktärer och många tittare i den världen.

– Absolut. Det finns en hatkärlek. Det är något väldigt rörande, något vemodigt, men jag skulle inte kunna leva i det.

Er karaktär Tabita, trashmamman, bor i Karlskoga. Det valet måste du ha gjort för att vara snäll mot Kristinehamn.

– Ja, delvis. Det hade blivit för gyttjigt för mig att placera henne på Djurgårdsplatån. Lite Karlskogamål har jag lagt på. Men jag älskar Tabita, där lyser min kärlek till småstaden igenom.

Är hon en kärleksyttring?

– Faktiskt, på sätt och vis. Hon visar både det vidrigaste och mest underbara. Någon journalist sa att jag klankar ned på lågutbildade, men det tar jag inte åt mig av. Mycket av min uppväxt finns i henne. Hon är som en konstant melodi i mig. Men henne skulle man lika gärna kunna hitta här. Hon är en sådan som får dra hela lasset själv, med många ungar och olika pappor. Lidl kan man handla på i Göteborg också.

ANNONS