Guns N’ Roses drar in miljarder i det tysta
Markus Larsson om mysteriet det är så tyst om
Uppdaterad 2019-07-29 | Publicerad 2017-06-19
Efter midsommar kommer Coldplay och Guns N' Roses till Sverige.
Det ena bandet, med Chris Martin i spetsen, finns det inte så mycket att säga om.
Det andra är ett mysterium.
I helgen gjorde Guns N’ Roses två konserter i London för över 160 000 personer.
Ändå är det rätt tyst om dem, åtminstone i Sverige.
Veteranerna passar inte riktigt in i den moderna synen på populärkultur.
Ett hårdrockband som inte har släppt en rejäl hitsingel sedan 1992?
Som aldrig syns till på Spotifys topplistor eller i media? Som representerar en gitarrbaserad stil som för en tynande tillvaro på Sweden Rock? Med en frontfigur som allt mer liknar sin gamla fiende Vince Neil i Mötley Crüe?
Det finns naturligtvis många frågor, mer eller mindre relevanta.
Drar in miljarder
Men Guns N’ Roses mår bra i radioskugga.
I våras rapporterade tidningen Forbes att gruppens aktuella turné, ”Not in this lifetime”, dragit in över två miljarder kronor. Utan att datumen i Asien, Europa samt avslutningen i USA och Sydamerika senare i år ens räknats in har Guns N' Roses snart gjort en av de tjugo mest framgångsrika turnéerna någonsin.
Mycket tyder på att de exempelvis slår fjolårets ”The formation tour” med Beyoncé.
Guns N' Roses är det senaste exemplet på att det fortfarande finns en djup klyfta mellan artister som toppar strömmade musiktjänster och artister som säljer flest konsertbiljetter.
”Vildvittran och hatten”
Något som blir ännu tydligare på just listan över de tjugo mest inkomstbringande turnéerna. Endast tre namn har slagit igenom efter 1990: Beyoncé, One Direction och Coldplay. För livemusik är rocknostalgin fortfarande den starkaste valutan.
Spotify mäter hur poplär en låt eller ett album är. Konserter är i sin tur ett mått på artisternas varumärken.
Och Guns N' Roses har ett av världens starkaste varumärken. Inte ens Axl Rose har lyckats döda det, trots många och dråpliga försök. Om ett bandnamn inte ens förstörs av ett album som ”Chinese democracy” överlever det allt.
Utan gitarristen Izzy Stradlin går det inte att kalla turnén för en återförening. Men gruppen hade förmodligen sålt lika många biljetter om bara Axl och Slash, vildvittran och hatten, hade ställt sig på samma scen. Basisten Duff McKagan får publiken på köpet.
Innan det är försent
Utomlands har recensionerna varit lyriska. Bandets bästa låtar går inte att argumentera bort. Men Guns N' Roses är knappast ett tecken på att analoga rockband är på väg tillbaka.
Det finns ingen återväxt på den här nivån.
En förklaring till gruppens popularitet kan vara att många vill se dem innan det är för sent. Som Axl Rose själv skriker i inledningen av ”Welcome to the jungle” – ”It’s time to die!”
Men innan dess tänker Guns N' Roses göra ett grandiost ärevarv.
