”James eller Lars får väl hata mig”

Sofia Bergström

helskärm

Metallicas genombrottsalbum fyller 30 år och firas med den mastiga coversamlingen ”The Metallica blacklist” där bland annat Ghost medverkar.

För Aftonbladet berättar Tobias Forge, mannen bakom det svenska rockvidundret, om hur covern blev till och vad den ikoniska skivan har betytt för honom.

När Metallicas självbetitlade album såg dagens ljus var Tobias Forge tio år, helt ovetande om vilken stor roll bandet senare skulle spela i hans yrkesliv. Han hade hört talas om thrash metal-gruppen från USA:s västkust, men med det svarta albumet hamnade de verkligen på hans radar.

– Över i princip en natt blev Metallica ett band som folk pratade om i skolan. Till och med tjejerna i klassen kände till dem, då visste man att de var stora. Jag har alltid varit ganska osynk med populärmusik, men där och då var jag i fas.

Minns du första gången du lyssnade på skivan?

– Nja, inte direkt. Det var nog så enkelt som att min storebrorsa spelade upp den så fort den kom. Han höll sig à jour och hade hajpat upp skivan rejält innan. Däremot minns jag mycket väl när jag året därpå såg dokumentären ”A year and a half in the life of Metallica”, om när de skapade plattan. De två filmerna lärde mig två viktiga saker som jag har burit med mig sedan dess - hur man gör en skiva och hur man turnerar den skivan. Det har suttit i benmärgen när jag arbetat med Ghost.

Vilken är favoritlåten på plattan?

– ”Of wolf and man” är bäst. Den hänger mer ihop med musikstilen som jag spelade förr och är dessutom närmare ”gamla” Metallica. ”Wherever I may roam” är också en favorit. Man är ju nästan trött på låtar som ”Enter sandman”, ”Sad but true” och ”Nothing else matters”, hur mycket jag än gillar välskrivna ballader.

Vad gör skivan till en klassiker, enligt dig?

– Jag tror att de flesta kan enas om att det är en otroligt välskriven skiva. I dag talar man om artister som Kanye West som ljudkonstnärer. Den sitsen satt Metallica i 1991. De skapade en ljudrymd som lät högre och fetare än nästan allt som hade gjorts innan.

I dag släpps en jubileumsutgåva tillsammans med hyllningsplattan ”The Metallica blacklist”. Ghost har med en cover på ”Enter sandman”, en låt som du alltså är rätt trött på. Hur kommer det sig?

– Vi blev tillfrågade att spela låten på Polarpriset för tre år sedan. Det var inte den låten jag själv hade valt men det var kravet för att vara med, så då fick det bli så. När vi sedan blev tillfrågade av Metallica att bidra med en cover till det här jubileet så hade vi bara ett par dagar på oss, vi befann oss mellan stora turnéer, så då fick det bli ”Enter sandman” eftersom vi redan hade en grund. Jag önskar att det vore en sexigare story än så, men det är den jag har.

– Sen så kommer överskottet att gå till välgörenhet. Vi har valt en organisation som anordnar sommarkollon för unga transpersoner. Barns utsatthet ryms i låtens innehåll, vilket slår an en ton hos mig. Så utifrån den premissen så kändes plötsligt låten självklar.

Hur skiljer sig den här versionen från den som framfördes på Polarpriset?

– Det som jag störde mig lite på då var att vi inte fick plats med ett solo. Men nu hade vi inte längre ett tidskrav på tre minuter att förhålla oss till, så den här gången ville jag ett solo som kunde bli ännu lite mer rock ’n’ roll än det befintliga. På senare tid har jag blivit för rostig för att spela riktigt fräsig, snabb gura men jag hade Fredrik Åkesson från Opeth till hjälp. Hans insats blev verkligen pricken över i:et.

Så du är nöjd med resultatet?

– Jag tycker om låten, det låter fint. Vi kommer nog att spela den live sen. Det finns andra som säkert kommer att bidra med betydligt svulstigare tolkningar. Men James eller Lars får väl hata mig då (skratt).