Motvind för filmer som vågar lite mer
Det gäller att passa på under en filmfestival som den i Göteborg.
Allt fler av de filmer som försöker bryta lite ny mark, kanske aldrig kommer på en biograf nära dig.
När snacket går i Hotel Rivertons skybar, förstår man snart att film-Sveriges mest fruktade man är Sture Johansson. Han som bestämmer vad som ska visas på SF Bios biografer. De som kontrollerar cirka 80 procent av marknaden. Gör han tummen ned, har en film en betydligt längre väg att nå ut till publiken.
Festivalens invigningsfilm ”Avalon” med Johannes Brost i sitt livs roll må ha tokhyllats utomlands, men Sture var inte road, utan har sagt att han ”inte alls förstod vad som lovordades”. 24 februari har filmen premiär på elva biografer, ett par av dem SF:s.
Inte svårt att förstå regissören Axel Peterséns uttalande om det märkliga i att baktala en film man själv ska sälja.
Producenten bakom Gorki Glaser-Müllers ”En gång om året” förhandlar just nu med biodistributörer. Hoppas hon lyckas. Gunilla Röör och Michalis Koutsigiannakis berör verkligen som paret som har kravlöst sex på hotellrum en gång om året.
Robert Lillhongas (”Hata Göteborg”) svarta komedi ”Villa Thalassa – helgen vecka 48” är ett ifrågasättande av hur man normalt gör film. Gjord på tre dagar, klippt på fem veckor, med en budget på 150 000 kronor. Regissören är öppen för distribution på nätet, men hoppas på biovisningar. Då filmen spretar åt alla möjliga håll, har jag en känsla av att Sture Johansson inte lär förstå ett smack.
Och vem kan veta vad som ska fungera eller inte?
Hos SF trodde och tyckte man att Richard Hoberts ”En enkel till Antibes”, en lättillgänglig blandning av humor och allvar, var en så ”smal” film, att den max skulle ses av 30 000 personer på bio.
Förra helgen tvingades man öka antalet kopior med åtta, till 29, för denna långkörare (18 veckor), som nu har setts av över 120 000 personer.