Ella får mig att känna mig ännu mer hemma
NEW YORK. It’s autumn in New York, sjunger Ella Fitzgerald.
Det är det ju inte alls, men rösten är så sexig, det försiktiga kompet så sinnligt och nattstiltjen utanför taxirutan så förförisk att det faktiskt känns som att vi åker rakt in i en varm septemberkväll.
Jag har varit uppe på Upper West Side och träffat några vänner på en bar och just som jag hoppar in i taxibaksätet för att ta mig tillbaka till den mer hemtama östsidan börjar de spela Ella Fitzgeralds och Louis Armstrongs ömsinta, sensuella version av ”Autumn i New York” på radion.
– Höj, ber jag chauffören.
Det gör han och sen sitter jag där som en Barbara Hershey i ”Hannah & hennes systrar” och låter mig förtrollas.
Neonen blinkar grällt på Amsterdam Avenue, men på tvärgatan in mot parken är det mörkt och stilla. En ensam nattsuddare fumlar med nycklarna i trappan upp till en av
alla townhouse-entréer. I övrigt syns bara raderna av tätt parkerade bilar, nakna trädgrenar som spretar i en hård vind och trafikljusen som blinkar åt ingen alls.
– Why does it seem so inviting, undrar Ella.
Sen susar vi ner längs Central Park West och lutar jag mig bakåt kan jag genom bakrutan se att det lyser i enstaka fönster i hotfulla spökslottet The Dakota. Är Yoko hemma?
På andra sidan försvinner några skugglika gestalter hastigt in i busksnåren. Up to no good, for sure. New York har blivit fredligt, men man håller sig fortfarande borta från parken om nätterna.
Vi hamnar dock där vi också. Chauffören tar genvägen i höjd med nu stängda Tavern on The Green och precis som Louis börjar tvinna några sorgsna toner runt andra versen ser jag den skarpt upplysta Plaza-fasaden genom trädkronorna.
Ella fyller i:
– Glittering crowds and shimmering clouds, in canyons of steel, they’re making me feel ... I’m home ...
Det spelar tydligen ingen roll hur länge man bor här. Efter fem år fortsätter den sortens magiska ögonblick
hela tiden att inträffa, mitt i vardagen.
Och ni undrar varför man älskar New York?
Martin Gelin flyttar alltså hem och blir Toby Ziegler på riktigt
Det är ju hur stort som helst.
”It’s Complicated” blev rätt sågad här borta , men fuck that – det är ju en alldeles underbar liten feel good-fest och den våldsamt underskattade Alec Baldwin fullkomligen briljerar.
Första raden i Stuart Woods nya Stone Barrington-roman, ”Kisser”, är densamma som alltid:
– Elaine’s, late.
Så borde alla romaner börja.