Världen är inte så enkel, Kjell
Jens Peterson om filmbråket
Naturligtvis kan kvinnor göra filmer som många vill se.
Kjell Sundvall borde vara mer försiktig med vad han säger.
Ett par av hans mest framgångsrika filmer är skrivna av kvinnor.
Kjell Sundvall säger i måndagens Nöjesbladet: ”Det är ju inte mitt fel att de (kvinnor) gjort dåliga filmer som inte attraherar.” Så enkel ser inte världen ut.
Man kan också beskriva de senaste tio bioåren så här:
Helena Bergström gör mer kommersiellt framgångsrika filmer än Jan Troell.
Fler svenskar vill se Ella Lemhagens filmer på bio än de som ser Ruben Östlunds filmer.
Det betyder inte att ”Se upp för dårarna” (280 000 besök) är en bättre film än ”Maria Larssons eviga ögonblick” (79 500) eller att ”Patrik 1,5” (330 000) är överlägsen ”De ofrivilliga” (55 000).
Vi behöver alla sorters filmer.
Kjell Sundvall funderar säkert på att hans senaste biofilm, ”Vinnare och förlorare”, endast lockade 68 000 biobesökare.
Teresa Fabiks sevärda ”Prinsessa” borde varit en av de mest sedda svenska filmerna förra året. Distribution och marknadsföring betyder mycket. ”Prinsessa”, liksom de mycket starka ”Maria Larssons eviga ögonblick” och ”De ofrivilliga”, hade varit värda en större biopublik.
Betyder regissörer allt? Manusförfattare och producenter sätter också sin personlighet på filmer. Som kvinnorna som skrev ”Tomten är far till alla barnen” och ”Grabben i graven bredvid” åt Kjell Sundvall.
Kan den som ser alla Wallander-filmer med Krister Henriksson säga vilka två som är regisserade av Agneta Fagerström-Olsson? Visst lämnar alla regissörer sina fingeravtryck, men syns det på mönstren om de just är kvinnliga?
Man kan fundera på begreppet ”kvinnlig” regissör. Vad betyder det, förutom vilka olika kroppsdelar som sticker ut? Kathryn Bigelow, som vann Oscar för ”Hurt locker”, gör rätt bullrande action, sånt som Kjell Sundvall kallar ”spektakulära filmer med vapen och dramatik”.
Kay Pollack och Lukas Moodysson gör mer ”kvinnliga” filmer, om vi menar prat om känslor och relationer. Som publikframgångarna ”Så som i himmelen”, ”Fucking Åmål” och ”Tillsammans”.
Statistiken visar att färre kvinnor än män regisserar film. Det vore bättre om människor med olika sorteras bakgrund, ålder och infallsvinklar fick chansen. Men att alltid enbart dela upp världen i manligt och kvinnligt är att förenkla i onödan.